tankar om solidaritet...

På jobbet häromdan så lyssnade jag på en radiopratare som ställde sig själv en väldigt intressant fråga. Statistik visar att ca 68 % av alla taxichaufförer med invandrarbakgrund i Malmö har högskoleutbildning. Kan det verkligen vara så svårt att köra taxi i Malmö? Det är en bra fråga, och jag kan komma med fler konstiga frågor från arbetsmarkanden. Som t.ex. varför jag behöver ha körkort för att jobba med att svara i telefon på ett företag? Precis som att arbetsmarknaden inte var tuff nog redan, så ställs också en hel del helt orimliga krav.

Nu när jag ska jobba i Landskrona i sommar så tänker jag göra allt rätt. Jag ska anmäla inkomst till försäkringskassan, och gå med i en a-kassa, eftersom jag för en gångs skull har råd till det. Men facket då? Vad gör dom för mig? Erfarenheten ifrån Entek säger mig att facket struntar i lågutbildade människors rättigheter och därför inte fokuserar på branscher som städ eller kommunala vår och omsorgs jobb. Och om jag ensam har utbildning så skiter dom nog i mig ändå.

Enligt min mamma är det en fråga om solidaritet att vara med i facket. Man ska hjälpas åt och är man själv för snål så blir det dyrare för alla andra. Man ska hjälpa dom som har det sämre, men dagens ungdom har ingen känsla för solidariet, eller? Kanske inte, men är det så konstigt? Vem har visat solidariet med oss och lagt ner våra fritidsgårdar, och tagit bort studenters rätt till alfa-kassa osv? Ska jag visa solidaritet och hjälpa andra när jag inte har pengar att försörja mig själv? Okej, får väl gå med i facket då, men mest för att få hjälp att få ut min a-kassa. Annars har jag ju inga pengar att vara solidarisk för....

Tankar om chefer och jobb...

Alla ni som har fördomar om att tjejer skulle få jobb av manliga chefer på grund av vågade urringningar, eller i förhoppning om att kvinnliga anställda ger vissa sexuella "förmåner", låt mig ta kål på era fördommar! Samtliga vikariat och småjobb jag fått detsenaste året så har jag haft en kvinnlig chef, och det har varit en kvinna som jag pratat med på intervjun. Varför vill bara kvinnor anställa mig då? Först och främst så tror jag att det beror mycket på mig själv. Manliga chefer har en tendens att se förnäma och auktoritära ut, och då blir man ju klart mer nervös när man ska på intervjun. Kvinnliga chefer är mer "vanliga" på nåt sätt och det gör att man känner sig mer avslappnad. Sen tror jag också att kvinnor kanske, i större utsträckning än män, uppskattar mina personliga egenskaper som fokuserar på att ta hand om sina medmänniskor, istället för ett karriärstänkande där det är viktigt att tjäna pengar, något som jag tror är typiskt manligt. Kanske inte så konstigt med tanke på vilka prylbögar alla killar är, så dom måste ju tjäna massa pengar, ha ha. Undantaget är min chef på HD, Erik, som ju är man. Han är dock väldigt "ochefig" och inte alls nån auktoritär kostymnisse. Han kommer i sin stickade Olle och man vill mest att någon ska förbarma sig och plocka hans buskiga ögonbryn, eftersom dom snarare är ett än två ögonbryn. Men jag var praktiskt taget lovad jobbet på HD innan jag träffade honom första gången, så man hade kanske inte varit så nervös i alla fall. Det kan också vara bra att det är lite svårt att hitta till en arbetsplats, eller att den ligger på annan ort. Har märkt att då är jag så koncentrerad på att hitta rätt att jag inte hinner bli nervös över själva intervjun. Det har funkat ganska bra hittills. Helt klart är ju också att om man redan har en sysselsättning så är man inte lika desperat efter ett jobb och då är man ju också klart coolare på intervjun. Det verkar inte lönt att söka jobb i Helsingborgs stad, som det så fint heter. Senaste veckan har jag fått fyra erbjudanden om olika mindre anställningar, samtliga i Landskrona eller Höganäs. Alltså är det klart lättare att få svar på sin ansökan om man skickar till dessa kommuner. Efter att ha varit på intervju i Höganäs igår har jag nu i alla fall bestämt mig för vad jag ska göra i sommar och tackat ja till vikariatet i Landskrona. Jag ska alltså jobba med IDA-projektet (Individuell daglig verksamhet) och driva kafé ihop med utvecklingsstörda vuxna som själva valt att hålla på med just kaféverksamheten. Det ska bli kul. Det är bara ett vikariat, men det är heltid i sju veckor, inklusive helger så det kan ju ge en rejäl slant i kassan i alla fall. Ska också bli kul att jobba med nåt som jag faktiskt tycker är roligt för en gångs skull, efter alla mindre skitjobb jag haft. Landskrona, here I come :-)