Ljusare tider i höstmörkret

Utomhus går det mot mörkare tider och hösten närmar sig med stormsteg. Men för mig går det mot ljusare tider. Den här sommaren har varit som en berg och dal bana.

Det började med Erik och Cecilias bröllop när jag stod i kyrkan och storsnörvlade och försökte fokusera på min roll som tärna. Nästa gång jag var i kiyrkan stortjöt jag, men då var det på Jonas begravning. Nästa helg är det dags för bröllop igen. Bort med det sorgsna och in med det glada igen, och så är cirkeln kanske sluten.

Det är nu första gången på mycket länge som jag inte behöver oroa mig fö hur jag ska ha råd med hyran och det ser ut som att jag har jobb ett tag framöver. Ska på en intervju i Höganäs imogon och sen är det två informationsträffar nästa vecka, i Lund på måndag och Malmö på onsdag. Får väl se om jag hinner med det där med att läsa till undersköterska.

Även OS i Peking börjar gå mot sitt slut. Inget bra OS för Sveriges del, men vi håller ändå flaggan högt, tycker jag. För vi fuskar inte. Jag tycker att det borde vara hårdare dopingstraff. Har du blivit fast i OS borde du inte få tävla mer i OS t.ex. Som det är nu så får man ett års avstängning på sig att hårdträna inför nästa mästerskap. Det visar att man kan komma undan med det. Och sen tar dom ifån Ara Abrahamian sitt brons för att han protesterade mot ett mycket tveksamt domslut. Man får ju inte bete sig hur som helst på en prispall! Knasigt att dom ser det som värre än nån som fuskar. Bara en tanke.

V.I.P

Nu har Jonas hängt kvar på väggen en hel vecka. Han blev tydligen nöjd när han fick hänga i hallen, så att han är det första man ser när man komme innanför dörren.
VIP plats. Får hänga alla tavlor han målat till mig i sovrummet istället.

En sista protest

Med tanke på senaste tidens debatt i kommentarer här på bloggen: Jag valde rubriken "Min bror Jonas" för att uttrycka att för mig har Jonas varit en bror och jag har alltid sett honom som ett syskon rakt egenom. Berättelsen om Jonas uppväxt var alltså berättelsen om min egen familj, så som den ser ut på alla kort från min barndom. Jag, mamma, pappa och så Jonas. Bara en sån sak som att Jonas begravning är det enda som mina föräldrar genomfört tillsammans sen jag var typ åtta år säger en hel del.

Att Jonas också hade en annan familj och andra syskon framgick inte förrän jag fick kommentarer på det jag skrivit så det är inte jag som lyft fram det. Trots detta så bad jag om ursäkt om jag sårat någon med det jag skrev och tog bort det. Mer än så kan jag inte göra så nu får det faktiskt vara slutdiskuterat om den saken.

I alla fall så har jag sen jag flyttade in i min lägenhet för över ett år sen haft en fotoram med tre kort i från IKEA hängande över min säng. I den har det suttit kort på mina vänner. Efter Jonas begravning besämde jag mig för att han skulle vara i den ramen istället. Att ha kompisarna där var viktigare när jag bodde i Jönköping och inte träffade dom så ofta.

Sagt och gjort. Ett skolfoto på Jonas från nr han var kanske 13 fick sitta i mitten, och i dom andra två rutorna satte jag kort på hela familjen, t.o.m mormor från när jag var liten, ett kort på mig och Jonas när vi var små och ett på oss tilsammans när han var vuxen. Ramen har som sagt hängt på samma krok, på samma vägg i över ett år men nu trilade den ner efter en timme.

Jonas typsika sätt att inte vara intresserad av att rätta in sig i ledet. Kunde riktigt höra hans röst i huvudet: "Trodde du verkligen på att jag skulle hänga kvar där, flicka lilla? Så lätt ska det inte gå? hehe". Såg det som ett tecken från Jonas att han inte har tänkt att försvinna ur mitt liv så lätt.

Oj vad fel det blev

I mitt förra inlägg hade jag skrivit saker utan att riktigt tänka mig för. Har förstått att det finns personer som kände sig kränkta av det. Ber om ursäkt för det. Jag skrev bara min sanning, så som jag såg den, men tänkte inte på att vissa kunde ta illa upp. Ber om ursäkt för det och har tagit bort vissa bitar nu.