Tankar om livet...

Oj, vilken flummig rubrik jag fick till idag då. Så där lagom helgslö som man är, så kommer märkliga funderingar till ytan. Den första måste vara hur jag kan ha tid att blogga så här mycket när jag aldrig har tid över till något annat, vilket det känns som.

Just nu aningen rastlös. Börjar vänja mig vid den dagliga rutinen att gå upp och jobba, men idag är man ju ledig. Varit lite rastlös och inlett nån slags "fixarnoja" medans Magnus låg och sov, och nu har han pallrat sig upp och gör deklarationen i köket, så han är fortfarande lite tråkig, men det blir förhoppningsvis pengar tillbaka för det, så då får man väl kanske lida lite.

Maria sa något för ett tag sen om att våra liv inte alls "klickar" med varandra. Det känns som att mycket är så just nu. Magnus kommer hem när jag går till jobb och går till jobb igen när jag kommer hem på kvällen typ. Har fått ett antal kommentarer om min tråkighet när jag sagt till folk att jag bara vill vara hemma och umgås, men då är det i regel från folk som har kille med dagjobb och där man har lite mer gemensam tid i övrigt.

Jag förstår egentligen inte heller mitt behov av att ursäkta mig för att jag hellre stannar hemma och gosar i tv- soffan än går ut och röjer eller vad det nu handlar om. Känner jag inte för fest så är det väl lika bra att jag inte går på fest? Eller? Det känns farligt när man inte vågar säga nej till saker som man verkligen inte vill eller orkar bara för att man inte ska få dåligt samvete efteråt. En vän ska väl kunna acceptera ett nej? En vän ska kunna acceptera att man inte är i toppform jämt också.

Just nu händer det så mycket i mitt liv. Två jobb, studier och scouter, körkort, flytt och allt annat. Det gör att jag är ganska fokuserad på att ta hand om mig själv just nu, tror att det kallas för självbevarelsedrift faktiskt. Har så många chanser framför mig nu som jag inte haft innan att jag måste prioritera och fokusera på dem. Allt annat får komma sen. Mitt liv "klickar" helt enkelt inte med alla andras, men så är det. Det förstår en god vän.

Tankar om systemfel...

Först ett tack till Jorma och Vidde som kommenterar mina inlägg. Det känns väldigt kul att veta att någon läser mina förvirrade funderingar om det mesta... Vidde kan vänta sig en liten länk till sin blogg härifrån inom snar framtid.

Misslyckades på min uppörning igår. Det var ren otur, och jag gjorde mitt bästa så det känns inte så surt. Mest surt är det i ekonomiskt syfte, eftersom jag blir tvungen att lägga ännu mer pengar på körkortet nu än vad jag redan gjort. Tror att jag är uppe i över 20 000 nu, pengar som är mina egna. Trots att jag har jobbat och fått lön varje månad sen november så har jag aldrig några pengar för allt går dit. Känns lagom kul. Betalde 3000 kr på körskolan igår och har ändå 1800 kr kvar i skuld som det är redan.

Att jag hade sån otur fick mig att börja fundera på hur svårt det är att ta körkort egentligen. Om man tänker efter så är det världens konstigaste system. Jag har tillbringat hur många timmar som helst i en bil med Jasmin, min lärare. Han vet exakt vad jag kan och han har slutat säga så mycket när vi kör. Han var bergis på att jag skulle klara det. Problemet är bara att Örjan från vägverket har träffat mig i fem minuter och jag har egentligen bara 15-20 minuter på mig att visa vad jag kan. Går det fel på en sak så vet han inte om jag kan det egentligen, vilket min lärare vet, och vilket var precis vad som hände.

Tänk dig att en klass skulle ha en lärare i Engelska ett helt år. Läraren har undervisat klassen och hört eleverna prata och vet vilken nivå dom ligger på. men läraren har ingen befogenhet att sätta betyg, så i slutet på året kommer en ny lärare för att sätta betyg, grundat på t.ex. ett nationellt prov. Hade du kännt att det var rättvist? Antagligen inte, men det är precis så det funkar här.

Om en trafiklärare är kapabel att utbilda mig, så skulle han väl även vara kapabel att säga när jag är gokänd? Läraren känner ju en bäst och vet vad man kan, så varför kan inte han få sätta "betyget"? Helt knasigt system när man tänker på det som sagt....

tankar om segregation

Alla barn gråter på samma språk. Det är faktiskt så. Det slog mig på jobb igår. Var och delade ut svepet på Rökullagatan. Att tyda från namnen på dörrarna där är ca 95 % av dom som bor där invandrare, ändå låter det precis likadant som i ett hus med bara svenska när barngråt tränger ut genom dörren.

En sak som också slår mig när jag läser på dörrarna här är vilken otrolig skillnad i levnadsstandard det är mellan svenskar och invandrare, även om vi bor i samma land och t.o.m. i samma trappuppgång. Varje svensk har väl typ 15 kvadratmeter för sig själv, eller vad det nu kan vara, medan invandrare antingen gillar att bo trångt eller bara har väldigt svårt att få tag i en bostad. Nu vill jag inte generalisera "invandrare" till något slags samlingsbegrepp, för det finns skillnad mellan olika etniska bakgrunder inom det begreppet också. I synnerhet är det lägenhetsinnehavare med arabiska namn som verkar inhysa en hel släkt, för det står nästan alltid fem extra namn på dörren. Det kan alltså knappast vara frågan om några femton kvadrat per person. I de flesta fallen verkar dessa personer inte ens vara släkt, för det finns inga gemensamma delar av namnen.

Det där med arabiska namn är otroligt förvirrande när man är brevbärare. Svenska myndigheter använder och skriver namn på ett helt annat sätt än vad innehavarna av namnen själva gör. Därför är det ganska ofta som namnet på dörren stämmer dåligt med namnet på kuvertet, så då är det bara till att chansa och hoppas på att det hamnar rätt.

Så en mycket ovanlig skylt på en dörr på Rökullagatan också. Det stod "All typ av reklam med rasistiskt eller fascistiskt innehåll undanbedes. Annan reklam välkommen". Det var en jätteskylt, mitt på dörren. Jag hann tänka att om jag haft för åsikt att försöka pracka på någon rasistiska budskap, så skulle jag nog inte gå till ett hus som till 95 % är bebott av invandrare. Skönt att se att den enda svensken i trappuppgången tog ställning för sina grannar dock. Berättade detta för mamma när jag kom hem och så sa hon att de värsta rasisterna bor väl tyvärr ofta i samma område som invandrarna.

Jag tror inte det egentligen. Enligt mammas teori så skulle det då inte finnas några rasister på Tågaborg. Jag tror inte att det handlar om att folk har olika åsikter. Tvärtom tror jag att det är vanligare i lite rika områden att folk hyser främlingsfientlighet och är rädda om sina skattepengar, men man är mer uppfostrade och utbildade här och därför pratar man med små bosktäver om sånt. Smygrasism tror jag visst att det kallas, och det tror jag är farligare än den uttalade rasismen, eftersom den är svårare att upptäcka och akta sig för.

Så visst, jag är uppfostrad till att vara politiskt korrekt på nåt vis, men jag står fortfarande för att Patrik var min "köksneger" i helgen och att det heter negerbulle. Det ligger ingen rasistisk värdering i det, bara en vana av att säga så. Och man får ju säga vitlök, så varför inte använda hela färgskalan för att öka mångfalden och minska segregationen?

tankar om uppkörning...

En vecka kvar nu, och jag har inte hunnit bli nervös än. Tror att jag blir det typ fem minuter innan det är dags. Men nu har jag betalt in avgiften till vägverket iaf, så nu är det liksom ingen återvändo. Pengarna vore det som skulle gräma mig mest om jag inte klarar det. Min nya säng kostar 1500, och att köra upp en gång till går på 1200, så då blir det ingen säng före midsommar i alla fall.

Det här med körkort är märkligt. Jag har aldrig haft ett så jag ser mig inte som en människa som kör bil till saker. Märkligt. Men ibland känner man att man hade haft bra nytta av det. Som när man vill hinna jobba en och en halv timme före ett möte, eller kunna vara med på bara en halv scouthelg. Det verkar vara en bra merit att skriva i sitt cv att man har körkort också, så det är bara till att hoppas på att det ger lika mycket möjligheter som det verkar.

Många i min ålder som har körkort är så himla lata. Så fort man har körkort är det helt omöjligt att åka buss nånstans och fullständigt otänkbart att gå eller sykla, såvida inte syftet är att man ska kunna intaga alkoholhaltiga drycker. Fast jag har ju ingen bil, så jag har ingen möjlighet att förändra mina vanor sådär radikalt. Kan vara bra att kunna låna mammas bil för att åka till citygross och månadshandla typ, för då är det faktiskt ganska jobbigt att ta bussen.

Nu när jag snart ska flytta så är det bra om jag har körkort. Det är så jobbigt att behöva be andra att köra till en hela tiden. Sen hade det juvarit skönt om man kunde köra en del dagar, i alla fall helger, till jobbet i sommar så att man slipper ta bussen till och från landskrona varenda dag. Så nu är det bara att hålla tummarna för att jag snart kan bli en i de försoffades skara och stöna över att behöva ta bussen.

tankar om... eh... kultur

Alltså, egentligen vet jag inte alls vad jag ska skriva nu. Skulle bara kopiera en av mina texter och stoppa in på utvecklingsbloggen, men nu är jag ju ändå här så varför inte?

Vi har pratat om det där på kursen; får man lov att plagiera sig själv och använda sina egna texter mer än en gång? Jag tycker det, fast det beror lite på publik, forum och syfte. Har jag skrivit en text här med tankar om scouting så kan jag ju lägga den på en scoutblogg också, men det hade kanske inte hade varit så lyckat att återanvända ett referat från en fotbollsmatch eller så, ha ha.

På HDs kulturredaktion köper man enbart in publiceringsrätten från skribenterna. Detta innebär att man får publicera deras material hur mycket man vill, men att man inte har ensamrätt på det. Detta är kanske inte så kul för tidningen, men klart bra för skribenterna. Tänk att du får 2000 kr för en artikel som det tagit dig två veckor att skriva. Det är ingen bra timlön, så kan du sälja den till ytterligare en tidning och få 2000 till så är det ju klart att man tar budet.

Tänk att man har satsar på en bransch där man varken får jobb eller tjänar pengar. Bra val, A-K. Verkligen. Skulle lyssnat på mamma och blivit civilekonom istället, fast jag är så dålig på siffror så det hade nog inte heller fungerat något vidare.