tankar om demokrati

På svenska scoutförbundets årsstämma i helgen behandlades lite olika propositioner. Vi, som var där som representanter för vårt distrikt, hade fått med oss vad våra medlemmar tyckte lokalt från vår distriktsstämma. Vi var också eniga styrelsen emellan, vilket vi har turen nog att bruka vara. Men plötsligt hände något? Någon som stod på påverkanstorget (och uppenbarligen inte alls höll sig objektiv) påverkade någon av oss att tycka annorlunda. Helt plötsligt står jag själv med kommentaren att jag får gärna tycka vad jag vill i mitt eget namn. Men nu var jag ju inte där som privatperson, utan som representant för mitt distrikt. Kan man verkligen tycka precis vad man vill då?Vi har inga bundna mandat när vi åker på stämma, så rent regelmässigt får vi rösta som vi vill. Men eftersom vi är valda representanter för en grupp så borde det ligga i vårt intresse att rösta i enlighet med den här gruppen, eller? Eftersom vi var oensa inbördes, borde vi då inte låtit det beslut vi fått med oss från vår stämma vara det avgörande? Nä, för tydligen sysslar vi inte med demokrati inom scouting. Här är det minsann inte majoriteteten som bestämmer, utan den som sitter på den tyngsta posten. Sen när är vi en rörelse som styrs med diktatur? Är det så så konstigt att vi inte får folk att engagera sig eller säga sin åsikt? Det hjälper ju inte ändå, säger dom, och sorgligt nog så verkar det som att de som säger så i de flesta fall har rätt. När man sysslar med demokratifrågor och jobbar i en styrelse i en opolitiskt verksamhet så är det också viktigt att kunna skilja på sak och person. Bara för att man har olika politiska värderingar privat, så kan man fortfarande sträva efter samma sak i en styrelse. Och bara för att man inte gillar någon personligen, så måste man kunna samarbeta ändå. Jag är en bra människokännare, så jag känner direkt av vilka som inte gillar mig och inte tycker att jag har i styrelsen att göra. Men det betyder väl inte att jag sitter och säger emot dessa personer i sakfrågor bara därför att.... Så skapar man inte en utvecklande verksamhet och ett bra samarbete. Det gör man däremot genom att lägga personliga känslor åt sidan och fokusera på det som är viktigt i sammanhanget.

tankar om att arbeta....

Tänk att det ska vara så svårt att få tag i ett arbete som man trivs med, oavsett vad man har för utbildning. Varför är det så? Rebecca sa i fredags att hon inte trivs med sitt jobb, men hon stannar ändå för vad ska hon annars göra? Tänk, så hemskt att det ska behöva vara så.... Magnus klagar också jämt och ständigt över sitt jobb, och det verkar inte finnas många som faktiskt trivs med vad dom gör.

Själv har jag ju haft dom mest konstiga jobb, från att klistra etiketter i broschyrer till att tvätta containrar. Till slut är det helt enkelt så att man jobbar med vad som helst, om valet är att inte jobba alls. Så just nu kan jag inte förstå folk som klagar på sina jobb. Dom har ju jobb och tjänar pengar! Fast efter mina fem veckor på entek så var jag ganska trött på det, så jag förstår att man kan tröttna efter ett tag.

Just nu har jag fullt upp med allt möjligt, så jag har svårt att se vart jag skulle få plats med ett rikigt jobb. Men ikväll ska jag i alla fall försöka mig på att jobba några timmar på HD, som marknadsundersökare. Har ett antal funderingar kring detta. Det är lite inom mitt område i alla fall, och det är ju alltid bra att få in en fot på en tidning, oavsett i vilken ände man börjar. Eftersom jag inte är en morgonmänniska så är ett kvällsjobb egentligen rätt för mig, men när det kommer så här mitt inne i en termin så försvårar det mina uppdrag för scouterna och lite annat som ligger på kvällstid, men man vänjer sig väl. Känner bara att jag inte vill vara uppbokad på varenda kväll i veckan, utan kanske ha tid att få sitta hemma framför teven en kväll också. Men nu ska det ju vara två kvällar i veckan är det tänkt så det ska väl gå att lösa om man planerar ordentligt.

Inte ger det pengar så att man kan försörja sig heller, men det är ju bättre än inget. Annars kan man ju tydligen bara få städjobb efter en högskoleexamen och det är ju verkligen det man jobbat hårt och skaffat sig en massa studieskulder för, eller? Kanske inte, men idag är det faktiskt så att man får vara glad för det lilla man kan få, även om det kanske inte är det man helst vill ha.

Läs också Marias blogg
http://swingebling.blogspot.com

tankar om scoutverksamheten

Tänk att man ska ha så lätt att få ideella meriter. Dessa meriter är lättast att få, kanske för att det inte är så hård konkurrens om dom. Vem vill jobba gratis liksom? Tänk efter, för du kan få nytta av det senare. På flera av anställningsintervjuerna jag har varit på har dom frågat om mitt engagemang i scouterna. Det står klart och tydligt i mitt cv att jag är scout, och pysslar med lite diverse i styrelse och förening. Många vill veta mer om detta, speciellt de som varit scouter själva. Då hittar man genast något kul att prata om och intervjun blir mer avslappnad och naturlig.

Nu när jag är arbetslös försöker jag att fylla mina dagar med så mycket som möjligt ändå. Som arbetslös tar man på sig mycket för att ha något att göra, men det händer också ganska ofta att folk utgår från att jag har bättre tid till saker än vad dom har. Det är ju i grunden sant, men min tid tar fort slut på det viset. Jag har mina miniorer varje vecka, och det kräver tid och förberedelse, men det vill jag för allt i världen inte släppa. Avdelningsarbetet är grunden och kärnan i verksamheten och det är den som gör scouting roligt.

Styrelsearbetet lägger jag ner mycket mer tid på generellt, men det är inte alls lika roligt. Varför är det så? Kanske är jag villig att lägga ner tid på det som är mindre roligt helt enkelt därför att det faktiskt är viktigt. Det är viktigt för att verksamheten ska kunna utvecklas, och utvecklas inte verksamheten så tröttnar jag nog snart på att lägga ner tid och kraft på den.

man kan också fundera över när scouting gick över från att vara något pinsamt till att bli en merit, något positivt i andras ögon. Någonstans på vägen slutade jag att knäppa jackan över min scoutskjorta (nåja, kanske inte på systemet då) och började sträcka på huvudet i den. För jag upptäckte att med åldern försvinner helylle-stämpeln. Eller vänta! Nä, den försvinner kanske inte, men den har inte längre en negativ klang. Detta är ett bevis på att inte bara verksamheten utvecklas, utan även vi människor.

tankar om körkort...

Det här med att övningsköra med Magnus var ju en fin idé. Vi har typ bara blivit ovänner sen vi startade. Först för att jag tyckte att han kunde utgå ifrån att jag kunde framföra en bil efter 22 körlektioner, och nu för att jag känner mig nervärderad när Magnus börjar rabbla trafikregler. Okej, jag missade att stanna vid en stoppskylt, och det var fel. Men jag visste vad jag gjorde för fel och varför. Klarade faktiskt min teori, och tycker inte att jag behöver hela regelboken varje gång jag gör nåt fel... är ju det jag lär mig av. Det är stor skillnad mellan att inte kunna reglerna eller att inte ha rutin på att tillämpa dom...

Just nu känns det som att jag vill ha mitt körkort bara för att folk ska sluta tjata på mig istället för för min egen skull. Det känns som fel motivation, och jag behöver nog få känna att det är lite roligt också, men det går ju inte om man bara får höra felen hela tiden, och aldrig nåt bra. fast sen har jag ju lagt över 10 000 kr på det också, så det är ju en liten morot i sig.

Pengarna är av förklarliga skäl slut. Hur kan det vara så dyrt med körkort? Moment 22 blir det också, för jag får inget jobb utan körkort. Men hur ska jag ha råd att ta körkort utan ett jobb? I stort sätt alla pengar jag tjänade på mina fem veckor på entek har gått åt till körkortet, och nu är de slut. Pappa har lovat att betala halkkörningen, och nu kan jag övningsköra med mamma och Karlsson också plötslig, så det underlättar ju ekonomin lite. När mamma hörde att pappa gått med på att betala halkan så gick hon med på att betala uppkörningen. Inte låna pengar till den då- utan få dem. Hon kan ju för allt i världen inte vara sämre än pappa. Hur hade det sett ut? ;-)

Annars går det väl ganska bra. Måste få lite rutin bara, men börjar känna mig ganska lugn och trygg bakom ratten. Får ta mörkerkörningen snart, och så ska jag försöka boka in en körlektion som Magnus kan följa med på så att han får höra och se vad jag och Patrik håller på med där. (Hmm... det där lät kanske lite fel?) Imorgon ska jag köra med Peter istället, eftersom patrik tyckte att det kanske var nyttigt att jag fick ett utlåtande från någon annan också. Det kan ju vara bra för att veta hur man ligger till. Ska fråga också hur lång tid till jag ska vänta med att boka halka och mörkerkörning.

Enligt Julia, som klarade sitt kort i måndags, var inte uppkörningen så hemsk, så nu känner man sig lite lugnare faktiskt. Imorgon ska det ut och dansas och tänka på lite annat och lägga (lite iaf) pengar på något annat, och det ska bli ganska skönt faktiskt.