Gud älskar alla syndare, eller?

Jag var med mamma på bio häromkvällen och såg Arn. Mycket bra film, som dock gjorde mig aningen upprörd.

När Arn Magnusson är fem år gammal trillar han ner från ett utkikstorn på sina föräldrarsgård och blir sängliggande, svävande mellan liv och död en tid. Han föräldrar ber till Gud och lovar att om Arn överlever så ska dom skänka honom till Guds arbete. Arn överlever och hans mor tar med honom till ett munkkloster där han får växa upp. Hans laromästare i klostret är gammal tempelriddare och han lär Arn att hantera svärd och pilbåge.

Så småningom blir Arn vuxen och munkarna skickar hem honom. Han förälskar sig i en flicka och (givetvis) hon blir med barn. Båda ungdomarna sänds i kloster i en halv livstid för att de har syndat och barnet tas ifrån dem och får växa upp hos Arns farbror (spelad av Stellan Skarsgård).

I nunneklostret är dom otroligt elaka i Guds namn. Är det bara jag som missuppfattat det kristna kärleksbudskapet om förlåtelse och om att behandla sin nästa så som man själv vill bli behandlad? Räckte det inte med att ofrivilligt hamna i kloster och bli ifråntagen sitt barn? Måste dom vara elaka också? Det är ju inte riktigt den bilden man har av nunnor.

Likadant så skickas Arn till det heliga landet för att kriga mot muslimerna. Det visar sig att han är framgångsrik och överlever, men det får mig att undra hur många som dött i Guds namn? Hur många krig har utspelats i Guds namn? Den Gud som förespråkar respekt, förlåtelse och kärlek. Varför skulle han vilja ha krig i sitt namn? Jag får inte ihop den kristna tron med dem som är extrema utövare av den?

Filmen slutar lite utan att man får reda på hur allting blir, men man får en känsla av att dom som varit elaka kommer att få tillbaka det och straffas för sina egna synder. Det får mig ändå att känna att Gud, om han nu finns, faktiskt förespråkar någon slags rättvisa.

Tankar om 2008

Nytt år innebär nya utmaningar.Så vad förväntar jag mig nu av 2008? Tror inte att jag förväntar mig så himla mycket. Däremot finns det väl en del saker som jag hoppas på. Nu när jag hunnit fylla 25 så hoppas jag på att kanske till slut kunna leva ett liv som vuxen.

Steg 1 är att skaffa en vettig inkomst. Ganska trögt med timmar på posten just nu. har inte jobbat en enda timme den här sidan av årsskiftet. Den 28 januari bär det av till Stockholm. Där ska jag göra antagningsprover till SJ för att få bli lokförare. Klarar man testrna och den efterföljande hälsokontrollen så har man en avlönad utbildningsperiod på 30 veckor framför sig. Sen har man garanterat jobb i minst två år om man sköter sig. Hade varit så skönt.

Steg 2 blir då att köpa en körduglig bil så att man slipper låna mammas stup i kvarten. Det är ju inte speciellt många vuxenpoäng på det direkt. Provkörde lite förra veckan och vet på ett ungefär vad jag vill ha.

Steg 3 blir att flytta med Magnus till radhuset i Mörarp. mer vuxenpoäng än så blir det ju verkligen inte. Men det känns som något väldigt positivt och något som jag verkligen ser fram emot. Jo, det kan nog bli ett roligt och händelserikt år. Året när allting lossnar?

Bilderna från nyår/25-årsfest: klicka på rubriken