Gud älskar alla syndare, eller?

Jag var med mamma på bio häromkvällen och såg Arn. Mycket bra film, som dock gjorde mig aningen upprörd.

När Arn Magnusson är fem år gammal trillar han ner från ett utkikstorn på sina föräldrarsgård och blir sängliggande, svävande mellan liv och död en tid. Han föräldrar ber till Gud och lovar att om Arn överlever så ska dom skänka honom till Guds arbete. Arn överlever och hans mor tar med honom till ett munkkloster där han får växa upp. Hans laromästare i klostret är gammal tempelriddare och han lär Arn att hantera svärd och pilbåge.

Så småningom blir Arn vuxen och munkarna skickar hem honom. Han förälskar sig i en flicka och (givetvis) hon blir med barn. Båda ungdomarna sänds i kloster i en halv livstid för att de har syndat och barnet tas ifrån dem och får växa upp hos Arns farbror (spelad av Stellan Skarsgård).

I nunneklostret är dom otroligt elaka i Guds namn. Är det bara jag som missuppfattat det kristna kärleksbudskapet om förlåtelse och om att behandla sin nästa så som man själv vill bli behandlad? Räckte det inte med att ofrivilligt hamna i kloster och bli ifråntagen sitt barn? Måste dom vara elaka också? Det är ju inte riktigt den bilden man har av nunnor.

Likadant så skickas Arn till det heliga landet för att kriga mot muslimerna. Det visar sig att han är framgångsrik och överlever, men det får mig att undra hur många som dött i Guds namn? Hur många krig har utspelats i Guds namn? Den Gud som förespråkar respekt, förlåtelse och kärlek. Varför skulle han vilja ha krig i sitt namn? Jag får inte ihop den kristna tron med dem som är extrema utövare av den?

Filmen slutar lite utan att man får reda på hur allting blir, men man får en känsla av att dom som varit elaka kommer att få tillbaka det och straffas för sina egna synder. Det får mig ändå att känna att Gud, om han nu finns, faktiskt förespråkar någon slags rättvisa.