Tankar om livet i min lilla bubbla...

Har kommit på att jag lever i en bubbla. I alla fal rent geografiskt. Det är ganska imponerande om man tänker på att jag bor på två ställen, har två jobb och en massa scouting. Bubblan sträcker sig mellan Tågaborg och Dalhem, och jag vill helst inte bege mig utanför den gränsen. Då känns det mycket jobbigt och osäkert.

Ettans busslinje kan jag ta hemifrån mamma till Magnus. På vägen stannar den på Regementsvägen, där båda mina jobb ligger. Fiffigt värre. Jag behöver alltså aldrig ta mig någon annastans. Även när jag ska till scouterna eller hem till pappa så klarar jag mig med att bara lämna denna geografiksa zon med några meter. På jobb rör jag mig också i samma kvarter, Dalhem, fredriksdal, Västra berga och lite Stattena. Känns som att alla vägar leder till norra Helsingborg.

På torsdag ska jag dock till Malmö, så då måste jag lämna min trygga bubbla för storstadens buller. Har knappt råd att ta tåget dit och hem, men sålde ett skåp igår så det löser sig nog. I sommar ska jag jobba i Landskrona, vilket också ligger klart utanför min vanliga bubbla. Kanske får jag tänja lite på bubblans gränser då, fast jag hade ju helst sluppit om jag hade kunnat. I min bubbla är det säkert och bekvämt och tryggt. Utanför bubblan vet man aldrig vad som kan hända. Kanske livet händer där?

Tankar om roliga översättningar...

Hur roligt blir det inte när folk direktöversätter saker från svenska till engelska? Emellanåt kan det bli riktigt roligt. Som när man ska visa var man står på ett kort och säger "I´m the little prick in the corner"

Ett annat klassiskt exemepl är på restaurangen när man ber att få prata med kocken; "May I speak to the cock please?" kan bli aningen fel. Eller när man bestämmer hur man vill ha sin stek. "I would like a bloody steak" Det där kan du bli utslängd för eftersom det anses vara mycket otrevligt.

Nyligen blev "Mat-Tina" intervjuad av en utländsk journalist som frågade henne vilken hennes favoriträtt var. Tina svarade Sjömansgryta. Inget konstigt med det i sig, men det var hennes direktöversättning som blev lite lustig. Seamanstew blir, i alla fall enligt mina kunskaper i engelska, något så ovanligt som spermagryta. Mmmm.... Gottigottgott :-)

tankar om omaka par...

Innan jag kommer till det jag egentligen tänkte skriva om, så tänkte jag börja med att uttrycka min beundran över ett koncept som Blocket.se. Jag har de fyra senaste åren bott på en del olika ställen och har därför dubbelt eller t.o.m. tredubbelt av vissa saker. Detta känns ju ganska onödigt och framför allt onödigt jobbigt att flytta på. Plus att det kostar pengar att köpa de saker som man fattas helt istället. Så jag fick för mig att lägga ut lite som jag inte vill ha kvar på blocket. Fem minuter efter att jag lagt in en annons om min 120 cm breda resårmadrass så fick jag ett samtal från en kvinna i Ängelholm som ville köpa den redan imorgon. 450 spänn rakt i kassan. Får se om någon vill köpa min hallmöbel också så går jag ju riktigt med vinst :-)

Nu till min rubrik om omaka par. På jobb idag så reagerade jag när jag skulle stoppa ner reklam i ett postfack med en mycket lustig namnkombinatiuon. Reinfelt Persson. Undrar hur många gånger dom har fått höra lustiga kommentarer om detta. Ännu roligare om de faktiskt har helt skilda politiska utgångslägen.

Så där håller man på hela tiden i mitt jobb. Det är ganska roligt. När man ser ett efternamn eller flera barnnamn på en dörr osv, så börjar man fundera över dem som bor bakom dörren och vad dom är för några. Ibland kan man få ledtrådar om vad folk jobbar med eller hur dom har det av vilken typ av post dom får. Från föreningar, fackförbund eller inkassobolag och kronofogden. Oftast har man fatalt fel. När man väl träffar människorna sen så är dom inte alls som man tänkt sig. Varför är det alltid så?

Tankar om vuxenskap...

När blir man vuxen egentligen? Kanske skulle frågan formuleras När börjar våra föräldrar se oss som vuxna egentligen? Kollar man på min mamma så verkar det aldrig bli så. Vi rök ihop idag om flytt och jobb och en massa annat. Försökte för en gångs skull svara precis vad jag tänkte istället för att vara arg som ett rökmoln i flera timmar efteråt, vilket annars brukar vara det vanliga alternativet.

Alltså; Jag är 24 år gammal och har hittills i mitt liv fixat en hel massa "vuxensaker" själv. Jag har kommit in på högskola på egna meriter och flyttat 23 mil hemifrån och fixat allt själv. Jag har varit självförsörjande och dom tre "egna" bostäder jag fått tag i i mitt liv hittills har jag fixat själv. jag har dessutom aldrig fått ett jobb fixat av mamma. utan alla jobb som jag har haft har jag fixat själv. jag är ansvarig ledare för en miniorscoutavdelning och sitter i Kulla Scoutdistrikts styrelse som utvecklingsansvarig. varför skulle jag inte vara kapabel att ta hand om mig själv och sköta mitt eget liv?

Mamma grundar detta på att varje gång jag bjudit hem folk till henne osv. så har hon aldrig varit nöjd med min städning och så efetråt. I hennes värld beror detta på a) brist på respekt mot henne, b) att jag inte kan tänka själv och c) att jag inte kan städa. Enligt mig beror det snarare på att det aldrig blir lika bra som om hon gör det själv för att hon är alldeles för petig. jag har näligen aldrig, i hela mitt liv, varit med om att hon varit nöjd med nåt som jag gjort över huvud taget. Eller för att hon besämt sig på förhand att jag ska misslyckas,

Hon började också babbla idag om att jag aldrig fullföljer nåt. När jag undrade vad hon menade med det tog hon upp att jag saknar 20 högskolepoäng för min examen. Dom 20 poängen håller jag på att läsa just nu, och så länge man bara har läst minst 60 poäng i sitt huvudämne så får man läsa vad fan man vill resten och ändå få ut en examen. Det har jag kollat upp. "men det har du aldrig berättat för mig", säger mamma, Jag svarar med en uppgiven suck att nä, det har jag kanske inte gjort, men hon har väl inte frågat heller? Som vanligt har hon bara tagit för givet att jag inte har gjort nåt åt det. "och varför kunde du inte läsa av dom 20 poängen utan att läsa en ny kurs i så fall?" Jo, därför att då hade jag varit tvungen att åka till Jönköping och tenta av dom vid minst fyra olika tillfällen, och det kändes inte speciellt lockande. men det har hon naturligvis heller inte brytt sig om att fråga om tidigare.

Sist avslutar mamma med att tala om ödmjukhet. jag är ju så envis att jag aldrig vill be henne om hjälp eller tips och råd. Nä, men hon ger mig ju alltid en massa råd iaf, oavsett om jag viöll ha dom eller inte, så varför fråga? jag vet ju att dom kommer ändå. Sen är det ju så att jag kan ju faktriskt inte allting själv vid 24 års ålder. Nä, det har jag aldrig påstått, men du kan inte heller allt själv vid 58 års ålder liksom. "Men jag kan minsann allt om att flytta". I min situation? Från tre olika ställen utan att ha eget körkort och inga pengar? tror inte det. Dessutom har hon ingen aning om vad mina kompisar kan hjälpa till med eller vad jag har för grejer som ska flyttas. Jag säger till mamma att såvida hon inte tänker hjälpa mig med flytten, så kan hon också hålla sina synpunkter för sig själv och vara tyst. jag fixar det här själv. Då blir mamma stött (ödmjuk? hmm) och går.