När blir man vuxen egentligen? Kanske skulle frågan formuleras När börjar våra föräldrar se oss som vuxna egentligen? Kollar man på min mamma så verkar det aldrig bli så. Vi rök ihop idag om flytt och jobb och en massa annat. Försökte för en gångs skull svara precis vad jag tänkte istället för att vara arg som ett rökmoln i flera timmar efteråt, vilket annars brukar vara det vanliga alternativet.
Alltså; Jag är 24 år gammal och har hittills i mitt liv fixat en hel massa "vuxensaker" själv. Jag har kommit in på högskola på egna meriter och flyttat 23 mil hemifrån och fixat allt själv. Jag har varit självförsörjande och dom tre "egna" bostäder jag fått tag i i mitt liv hittills har jag fixat själv. jag har dessutom aldrig fått ett jobb fixat av mamma. utan alla jobb som jag har haft har jag fixat själv. jag är ansvarig ledare för en miniorscoutavdelning och sitter i Kulla Scoutdistrikts styrelse som utvecklingsansvarig. varför skulle jag inte vara kapabel att ta hand om mig själv och sköta mitt eget liv?
Mamma grundar detta på att varje gång jag bjudit hem folk till henne osv. så har hon aldrig varit nöjd med min städning och så efetråt. I hennes värld beror detta på a) brist på respekt mot henne, b) att jag inte kan tänka själv och c) att jag inte kan städa. Enligt mig beror det snarare på att det aldrig blir lika bra som om hon gör det själv för att hon är alldeles för petig. jag har näligen aldrig, i hela mitt liv, varit med om att hon varit nöjd med nåt som jag gjort över huvud taget. Eller för att hon besämt sig på förhand att jag ska misslyckas,
Hon började också babbla idag om att jag aldrig fullföljer nåt. När jag undrade vad hon menade med det tog hon upp att jag saknar 20 högskolepoäng för min examen. Dom 20 poängen håller jag på att läsa just nu, och så länge man bara har läst minst 60 poäng i sitt huvudämne så får man läsa vad fan man vill resten och ändå få ut en examen. Det har jag kollat upp. "men det har du aldrig berättat för mig", säger mamma, Jag svarar med en uppgiven suck att nä, det har jag kanske inte gjort, men hon har väl inte frågat heller? Som vanligt har hon bara tagit för givet att jag inte har gjort nåt åt det. "och varför kunde du inte läsa av dom 20 poängen utan att läsa en ny kurs i så fall?" Jo, därför att då hade jag varit tvungen att åka till Jönköping och tenta av dom vid minst fyra olika tillfällen, och det kändes inte speciellt lockande. men det har hon naturligvis heller inte brytt sig om att fråga om tidigare.
Sist avslutar mamma med att tala om ödmjukhet. jag är ju så envis att jag aldrig vill be henne om hjälp eller tips och råd. Nä, men hon ger mig ju alltid en massa råd iaf, oavsett om jag viöll ha dom eller inte, så varför fråga? jag vet ju att dom kommer ändå. Sen är det ju så att jag kan ju faktriskt inte allting själv vid 24 års ålder. Nä, det har jag aldrig påstått, men du kan inte heller allt själv vid 58 års ålder liksom. "Men jag kan minsann allt om att flytta". I min situation? Från tre olika ställen utan att ha eget körkort och inga pengar? tror inte det. Dessutom har hon ingen aning om vad mina kompisar kan hjälpa till med eller vad jag har för grejer som ska flyttas. Jag säger till mamma att såvida hon inte tänker hjälpa mig med flytten, så kan hon också hålla sina synpunkter för sig själv och vara tyst. jag fixar det här själv. Då blir mamma stött (ödmjuk? hmm) och går.
1 kommentar:
Frågar du mig så kan jag säga att du gjort bra ifrån dig. I många fall bättre än undertecknad :)
Skicka en kommentar