Här går det undan!

Såhär lagom till månadsskiftet har jag äntligen ändrat min månadens klokhet här till höger. Till en som känns mycket passande just nu. Kanske är det inte bara av ondo att gnälla lite ibland, för jag verkar ha blivit bönhörd.

Tyckte ju att det var sjukt tråkigt att gå hemma hela förra veckan, men redan denna veckan har jag fått ihop en femdagars arbetsvecka. Hänger ni med i svängarna, för det är tveksamt om jag gör det själv?

Jobbade på Kungskällan i måndags och sen var jag på Skogsstjärnan i tisdags. I matsalen på Romares sprang jag på Birgitta, chefen, och hon sa att hon redan för en vecka sen gett mig en referens och att det borde vara färdigt så det var bara att ringa resursförmedlingen. Så det gjorde jag i onsdags. Men dom hade ju såklart ingen aning om vem jag var. Däremot lyckades dom få fart på enhetschefen, så hon ringde upp mig redan efter en halvtimme och sa att allt var klart. Hon hade visserligen fått en aningen mysko referens från min chef, att jag inte alltid kan jobba (?!), men iaf.

Min gruppledare i dagvården ringde och bokade in mig på jobb i torsdags, så jag ringde resursförmedlingen igen och sa att jag kunde jobba alla dagar efter det. Så igår när jag jobbade på Kungskällan igen, så ringde telefonen typ hela dan i fickan. När jag slutade lyssnade jag av mitt mobilsvar och då var det resursförmedlingen som ringt. Innan under dagen hade jag blivit inbokad för jobb på Skogsstjärnan på onsdag, och innan jag hann ringa upp resursförmedlingen igen så ringde telefonen i handen på mig. Då var det från assistansia i Malmö. Jag har sökt en tjänst hos dom som personlig assistent till en liten kille här i stan, och hans mamma ville träffa mig för en intervju. Men hon kunde såklart bara på onsdag! Kan ju inbte tacka nej till 7 timmars arbete för att gå på intervju en halvtimme. Samtidigt kanske jag missar min chans på en tillsvidareanställning för att jag inte kan gå. Svårt det där.
Men hon skulle återkomma om en ny tid om dom inte hittade nån dom gillade bland dom som kunde på onsdag.

Efter att jag pratat med henne ringde jag upp resursförmedlingen och blev inbokad på jobb på Romares, idag 15-21 och imorgon 7-14. Det gick fort får man verkligen säga! Och ganska bra pass också, som ger lite timmar. Så nu verkar det vara all work work igen. Känns ju bra, för om man ska på skidsemester i december så kan man behöva jobba lite i november. Min farhåga är att ryggen och armbågen inte håller så länge för den belastning som ingår i avdelningsjobbet. Har ju inte blivit av med min tennisarmbåge än och känner att min rygg inte är vad den borde, eftersom jag gått ner en massa i vikt men inte blivit av med några tuttar, om man säger så. Däremot har rumpan försvunnit, så finns ingen jämnvikt. Får ta tag i det där med operation snart kanske.....

Men nu väntar duschen, lite mys med familjen och sen äta nåt. Så får vi väl se om jag överlever ett kvällspass på lite för lite sömn. Var 1,5 år sen som jag jobbade på boendeavdelning och annat än dagtid, så lite förändring är det ju allt. Och sen hem och sova för att gå upp igen vid 06. Puh!

En bokmals funderingar

Enda fördelen jag kan komma på med att inte ha ett jobb att gå till är att jag orkar läsa på kvällen. I natt låg jag till 01 och läste ut min deckare, som jag bara läst till hälften när jag gick och la mig kl 23. Sånt är härligt att kunna göra ibland.

Vet dock inte om det är jag osm är dåligt fokuserad när jag läser, eller om det faktiskt är så att jag råkat läsa tre otroligt sega böcker på rad nu. Av författare som jag vanligtvis gillar.

Först läste jag Honungsfällan, av Unni Lindell. Brukar älska hennes deckare om Cato Isaksen, och den var väl spännande, men seg att komma in i. Sen läste jag Karin Alfredssons Klockan 21:37, och den var också seg. Den hade ett bra budskap dock. Jag älskade den förrra boken jag läste av henne, så klart att man blev besviken. Inatt läste jag ut När djävulen håller ljuset av Karin Fossum, och likadnat där. Hur seg som helst att komma in i. Brukar vanligtvis vara fast i hennes deckare om Konrad Sejer på efter maxz fem sidor.


Gick igenom vad jag läst av just Karin Fossum, eftersom jag håller på att organisera upp mina nya bokhyllor lite, och jag måste säga att det mesta jag läst av henne är fullkomligt fantastiskt. Det finns 10 deckare om Konrad Sejer, varav jag nu läst 7:

*Se dig inte om!
*Den som fruktar vargen
*Älskade Poona (om ni bara läser en, välj den!)
*Svarta sekunder
*Mordet på Harriet Krohn
*När djävulen håller ljuset
*Den som älskar något annat

Sen har hon skrivit några andra böcker som är helt fristående också.
*Jonas Eckel- en mycket obehaglig historia, utan att man kan ta på vad som är obehagligt. Klart läsvärd.
*Natt till den fjärde november- handlar om vad som händer med föräldrars relation till varandra när deras dotter bara försvinner spårlöst. Såklart hur bra som helst.
*De galnas hus- den första jag läste. Som en norsk version av Gökboet. Har läst den två gånger. Mycket bra bok.



Så alla ni bokmalar som ännu inte upptäckt Karin Fossum. Gör det!
Sen om ni har läst nån av mina tre exempel på sega böcker så får ni gärna säga om jag har rätt eller om det är jag som har blivit seg och ofokuserad.

Upprörd- igen!

Usch. Läste en insändare i HD idag som gjorde mig upprörd. Som vanligt handlade det om arbetslösheten bland unga. Signaturen Olle skrev att det är märkligt att så många unga är arbetslösa när vi skickar hit folk från hela världen för att plocka våra bär och skörda vår frukt. Vidare anser "Olle" att ungdomsarbetslösheten alltså bara beror på för slappa arbetslöshetsregler i Sverige och att man inte behöver jobba för att försörjningen redan är "fixad".

Min första fråga till "Olle" blir då: Om jag inte arbetar, vem sjutton försörjer mig då? Om jag nu bor själv och inte har en rik sambo, vill säga. Jag får inte ett skit i a-kassa om jag inte först jobbat en jäkla massa och inte sjutton tänker socialen betala för mig. Ska man få socialbidrag måste man först sälja allt man äger. Det fungerar definitivt inte att bo i bostadsrätt och äga en bil iaf. Så känns inte som nåt självklart frivilligt alternativ till arbete.

Andra frågan är vad "Olle" menar med slappa regler? De regler som gör att jag just nu bara kan stämpla 75 dagar och sen tvingas att säga upp mig helt istället för att jobba deltid, för att jag annars inte kan försörja mig?`
De regler som gör att jag kan få max 80% av en arbetstid på 75% i arbetslöshetsersättning från en a-kassa som jag själv betalt och ändå betalar full skatt? De regler som gör att jag tvingas gå på arbetsförmedlingen på möten och utbildningar som inte ger mig nånting, fast jag egentligen redan har ett jobb och ändå måste göra allt arbetet själv? De regler som gör att man som student inte har rätt till nån ersättning över huvud taget om man inte får ett jobb direkt när studierna är slut? Skulle inte vilja kalla detta för slappt.

Som en extra bonusfråga slänger jag in en undran till "Olle" om det verkligen är bärplockning vi vill satsa vår yngre generation på? Visst, jag plockar gärna bär ett par månader mot en lön jag kan leva på, men det är ett säsongsjobb på max ett par månader och sen är man tillbaka på noll igen. Jag skulle säga att problemet för dagens unga snarare är att man inte släpps in "på riktigt" på arbetsmarknaden. Det finns inga fasta jobb att få tag i längre, bara projekt, säsong och vikariat. Därför tvingas unga att leva på "systemet", men det är inte direkt nån guldkant på tillvaron. Det kan en tjej på 27 som provat typ alla ströjobb hon fått tag i och som jobbar hårt, men som fortfarande inte kan försörja sig skriva under på. Och nåt fast har jag fortfarande inte haft heller. Inte beroende på slappa regler för arbetslösa, utan snarare på grund av slappa regler för arbetsgivare, som kan utnyttja mig som timanställd hur länge som helst.

Hur länge är för länge?

Det är knepigt det här med tid och vad som är okej att vänta. Fick ju tag i enhetschefen för alla timanställda i kommunen till slut. hon sa att hon skulle prata med min chef, för att höra hur jag var och så, för att sen återkomma till mig. Det har hon inte gjort än, och nu funderar jag på hur lång tid man ska ge det innan man ringer upp och påminner om att man finns?

Jag vet ju att min chef ibland kan vara väldigt svår att få tag i, och jag förstår att den här människan har annat att göra än att sitta och jaga en person för min skull, men när vet man om det har gått så lång tid att man kanske behöver ligga på?

Jobb i sikte...

Här har man deppat ihop några dagar över att man jobbar för lite och inte har några pengar. Men det är bara att konstatera att det förmodligen har varit en svacka. idag har varit nåt slags bevis på det.

Klockan tio i morse var jag och träffade min handledare på arbetsförmedlingen. Hon sa ungefär vad jag trodde att hon skulle säga, dvs att jag redan har koll på hur man söker jobb och skriver CV, och att jag redan vet vad jag behöver jobba på. Plus att jag redan har en timanställning, vilket räknas som en arbetsmarknadskontatkt, och därför behöver jag typ inte höra av mig på ett halvår, under förutsättning att jag söker några jobb på omsorgshuset som hon hittade till mig.

mellan 11-15 jobbade jag på Skogsstjärnan. jag och min kollega stod och pratade lite precis innan jag skulle gå hem. Dom tycker också att det är tråkigt att jag inte får fler timmar och dom hade gärna sett att jag fick vara där mer. Birgitta, som är chef för Romares, själva vårdboendet alltså, stannade och pratade lite också. Då frågade jag henne om hon möjligtvis behövde timvikarier i huset eftersom jag behöver fler timmar. Jo det är klart, tyckte hon. "Du hittar ju i huset och du kan redan flera av dom boende och vi känner ju dig". Så nu har jag fått ett telefonnr som jag ska ringa imorgon och anmäla mig som vikarie på hennes rekommendationer. Till samma människa som egentligen är min chef redan idag, rent formellt, men som jag aldrig träffat. Får hoppas på en del timmar där snarast iaf. Kan ju som sagt huset och tycker ju att det är extra roligt att jobba där, som bekant.

Sen hann jag inte mer än hem förrän dom ringde från Eventpersonal. Prenumererar på deras jobbmail och fick ett i förra veckan där man kunde anmäla sig till olika arbetsuppgifter för ett event om två veckor. Jag svarade på det och nu ringde dom och ville prata lite med mig. Dom ringde till alla kandidater som ansökt om att köra eventbil, sk. "Eventchaufför". Ska få besked imorgon. Har jag tur så får jag det. Då är det heltid fem dagar plus en eftermiddags utbildning, så det ger ju lite i kassan. Har jobbat på ett event för dom tidigare, och har för mig att det var ganska bra lön.

Som sagt, ser ut att ljusna aningen på min privata arbetsmarknad. men hör ni nån som söker folk, undersköterskor eller informatörer eller nåt annat skoj, så tipsa gärna om mig!

Lyckan, kärleken och meningen med livet....

Var och såg denna film i fredags. Magnus valde film. Mycket märkligt filmval från honom, men så verkar vårt liv vara just nu.

Filmen handlar om att ta ansvar för sin egen lycka, att våga bryta upp frön gamla spår som inte leder mot lycka, och söka sin egen väg på okänd mark. En otroligt lång film som tar upp en otroligt lång rad med svåra livsfrågor.

Tio minuter in i filmen satt jag bara och tittade på Magnus och undrade över filmvalet. Jag har funderat en hel del på sånt här på senaste tiden, av olika anledningar. Nu har man det man ville, är man automatiskt lycklig då? typ. och finns det fortfarande plats för mitt personliga välmående mitt uppe i ett stort vi och oss?
Dock har jag inte uppfattat att det är nåt som han funderar över. Som en annan man jag känner säger; Du är tjej, så du analyserar autimatiskt allting alldeles för mycket. Och kanske är det så?