carpe diem! (men jag hinner ju aldrig ifatt!)

Jaha, här sitter man då igen och funderar över livet och ska försöka skriva ner nånting smart. Försöka duger ju... Inspirerad av Eva ska jag försöka bli lite flitigare med bloggandet. Åtminstone en vecka till innan jag börjar jobba heltid...

Hade riktigt rolig tjejkväll i fredags, åtta tjejer i min lägenhet. Sen fortsatte vi på stan. Var riktigt skönt att umgås utan killar. Missförstå mig inte, jag älskar killar, men inget går upp mot riktigt tjejsnack emellanåt. Vi blev fulla och glada, dansade lite Macarena och skrattade i massor, precis som det ska vara. Tror att det var flera av oss som behövde umgås utan killar.

Jag ska ju då inte bli sambo i alla fall. Åtminstone inte just nu. Fel timing. jag och Magnus är ganska överens om hur vi vill ha det för en gångs skull (kors i taket) och jag har kännt nåt slags inre lugn sen det brakade löst ordentligt och vi pratade om det. Vill få lite tid i min egen bostad under en sammanhängande period på över två månader då jag faktskt har råd att fixa till lite. Vill köpa två nya mattot, och så rev jag ner lampan i hallen mad dammsugaren i fredags och fick glassplitter i hela lägenheten så det behöver jag också köpa en ny. Skönt att kunna stå på egna ben lite. har krävts en hel del hjälp av mina föräldrar för att hålla mig på benen det här året.

Kommer att krävas den här månaden också, men sen :-) Ska bli skönt att få lite rutiner och nåt att göra också. Det är otroligt vad trött man kan bli på sig själv och hur slö man kan bli av att bara gå hemma. Den här veckan har Jennie varit hemma så hon har rastat mig lite. Var ute och gick två timmar i onsdags kväll också så lite uppryckning har man väl visat tecken på. Är väl så lagom dags nu när man ska börja jobba på dagarna istället.

kollektiva individualister?

Hur länge ska man vara tillsammans innan man börjar tänka "vi" istället för "jag och du"? Är det ett allmänt könsrelaterat fenomen att tjejer tänker "vi" fortare än killar eller är det bara jag som fått tag i en kille som är ovanligt slö på området?Skulle det kanske kunna vara en kombination av båda tidigare nämnda?

Jag tycker att det är viktigt att fortsätta vara sig själv, sin egen person, även i en relation. Man måste ha sitt eget liv, med intressen, kanske jobb, och egna vänner. Annars kommer man fort att tröttna på varandra och bli antingen tokiga eller helt insnöade. Det är också viktigt att detta gäller båda parter så att det inte blir så att den ena har eget liv men inte den andra.

I dagens samhälle gäller det att hålla hårt i jaget, och försöka ta sig fram här i livet med full självkänsla. Man bör hitta något som man verkligen brinner för för att detta ska fungera, men man bör inte glömma bort alla andra runt omkring. Alla relationer till andra människor bör innehålla ett visst ansvar för denna andra människa. Då menar jag t.ex. att man, i varje relation, bör både ge och ta.

Jag anser mig numera ha en så pass seriös och långvarig relation att jag numera alltid tänker vi. Men det innebär inte att jag har slutat tänka på mig själv, bara att jag kanske ibland ställer en extra fråga. "Har du nåt du vill hitta på ikväll? Är det då okej om jag träffar Maria istället?" typ. Eller som när jag är och handlar och skickar iväg ett litet sms och frågar om han vill ha nåt.

Tro nu inte att det händer tvärtom. Okej, det har blivit lite bättre men det är fortfarande katastrofalt. Han kan hämta mig nånstans och precis ha hämtat upp mat- till sig själv! Utan att fråga om jag vill ha. Eller också kan han säga att han bara vill sitta hemma och helt plötsligt är han nån annanstans fast han sagt till mig att han inte orkade gå ut. Var ska man dra gränsen? Vad är okej?

Jag vill självklart ha kvar mitt jag och mina vänner, och jag vill också att han ska ha kvar sig och sina. Men samtidigt vill jag komma först på prioriteringslistan. jag vill inte sitta hemma och vänta själv därför att alla andra är mycket roligare "men jag kommer snart" (snart visar sig ganska ofta vara ett tidsspann på över två timmar). Kan man inte kombinera? Så att jag kan följa med honom eller tvärtom eller att han nån gång i förväg säger att han har planer så att jag hinner planera med nån annan?

Visst vill jag vara individualist och behålla mitt liv och mina vänner, och visst vill jag gärna prioritera honom och vår relation. Men måste det ena verkligen utesluta det andra?

fenomenet blogg

Har ändrat lite av mina länkar till andras bloggar nu. Folk har blivit så dåliga på att skriva och hur kul är det att bara länka till sidor som aldrig uppdateras. Nä, istället hittar ni nu lite andra vänner som bloggar lite flitigare här till höger.

Inte för att jag är så fantastiskt duktig på att blogga själv, men det har ju i alla fall blivit betyligt bättre sen jag köpte datorn. Problemet när man går hemma arbetslös är ju att man har hur mycket tid som helst att skriva, men inte särskilt mycket att berätta om. man har också hur mycket tid som helst att städa och tvätta etc. men tyvärr så blir man ju ganska slö också oh sover gärna lite för länge för att hinna göra nåt.

Tillbringar överhuvudtaget hela mitt liv liggandes just nu. På soffan, eller i sängen. Inte klokt egentligen. Måste gå och kolla min syn för jag ser suddigt till och från och har ständig huvudvärk just nu. har inte haft råd att gå och kolla det. Jisses så mycket min första lön ska räcka till.

Den här veckan är jag grymt avundsjuk på alla människor som har råd och möjlighet att ta semester och åka skidor utomlands. Jag vill också åka skidor!!!

Söndag i solen

Tänka sig att när man rullade upp persiennen idag och tittade ut så var det nån som tänt en stor lampa på himlen. Solsken känner man ju knappt igen längre. Tycker mest att det varit full storm hela vintern, så det var ju en liten trevlig omväxling.

En annan trevlig omväxling är att min otur med jobb och pengar har börjat vända till nåt som eventuellt kan kallas för tur. Får väl se hur länge det håller i sig den här gången. Har börjat känna mig en hel del otursdrabbad det sista halvåret. Jobb, a-kassa, soc-bidrag. Ingenting har fungerat.

Så i början av veckan så lossnade det. Jag fick äntligen beviljat min a-kassa. Trodde att det skulle hjälpa mig. Tills jag såg utbetalningen. Efter skatt och karensdagar och massa sånt så fick jag ut hela 342 kr i torsdags. Det är tre dagars ersättning och allt jag fick ut för två veckor. Av min egen arbetslöshetsförsäkringen. Det är ungefär som om din bostad brinnner ner och försäkringsolaget betalar ut en ny dörrmatta på din hemförsäkring. Visst man har lite pengar i plånboken just nu, men jag kan fortfarande inte betala mina räkningar i slutet på månaden. Dessutom har csn räknat ut att jag ska betala 1800 kr per kvartal till dom, vilken inkomst dom nu har beräknat det på. Kommer defintivt inte att gå jämt upp i februari så jag får nog ringa och be om att få förlängt datum. Har lämnat in blanketter omn sänkning också. Är så trött på blanketter vid det här laget kan jag säga. man måste fan ha en högskoleexamen för att fylla i alla papper.

Februari-Mars övergången kommer att vara tuf, men det finns ett ljus i slutet på tunneln. Har fått ett heltidsviakriat 3e mars- 31 augusti på Johns Manvilles kundtjänst med bra lön. Så visst kommer det att lösa sig. Allt löser sig, det tar bara lite tid ibland. Under tiden ska jag njuta av solskenet, en av de få saker som fortfarande är gratis.