Tankar om Kenneth...

Kenneth har jobbat som anställd scout på Kulla Scoutdistrikts kansli sedan 1980. Han har haft en tjänst dels som kanslist, dels som konsulent, och varit spindel i ett väldigt stort nät. Kenneth har alltid hjälp till där han har kunnat, och kommit med uppmuntrande ord, och han har månat om alla oss olika individer inom organisationen.

I måndags när vi skulle ha styrelsesammanträde dök Kenneth aldrig upp. det såg heller inte ut som om han varit på sin arbetsplats under dagen. Detta är mycket ovanligt, eftersom Kenneth alltid brukar vara noga med att meddela sig, så vi blev alla väldigt oroliga.Efter ett samtal till grannarna, kunde det konstateras att det lös i hans vardagsrum, men var släckt i övrig, samt att hans bil stått orörd i flera dagar. Då ringde vi polisen.

Vid midnatt mellan måndag och tisdag tog sig polisen in i Kenneths lägenhet och hittade honom död.Det har varit ett tungt besked för oss alla, och några svåra dagar av kaos, sorg och förvirring. Den rättsmedicinska undersökningen är inte klar än, så dödsorsaken är inte helt klar, men dom flesta av oss lutar mot teorin att hans hjärta bara har stannat, p.g.a. hans övervikt och dåliga fysiska form. I så fall är det ett bra sätt att dö på, utan att lida eller hinna bli rädd.

Kenneth är den enda människa som har ringt och väckt mig klockan åtta på morgonen bara för att tala om att jag är bra. "Jag ville bara att du skulle veta det. Alla förtjänar att höra sånt ibland." Det var sån han var. Omtänksam mot alla och såg alltid till att alla visste att dom betydde något.

Kenneth var scout 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Han var dem enda av oss som verkligen klarade av att leva upp till vår policy att vi är en rörelse öppen för alla. Utan att höja på ögonbrynen eller att någonsin ha sagt något elakt om någon annan välkomnade han alla nya medlemmar, unga som gamla och accepterade dom som dom var.

Vi hade alla mycket att lära av Kenneth, och jag tror och hoppas att hans död har öppnat våra ögon för detta ännu mer. det besta vi kan göra för att hedra hans minne är att fortsätta bedriva den scouting han brann så starkt för. Det ska vi göra, för Kenneth har varit, och kommer nog att vara ett tag till, en viktig person som vi alla kommer att sakna.

R.I.P

Tankar om socialbidrag...

Den här månaden har jag tvingats att sjunka så lågt att jag fått ringa till socialtjänsten och be om ekonomisk hjälp. Detta gjorde jag så fort jag fick mitt lönebesked och kunde konstatera att jag bara jobbat ihop till hyran och inget annat. Ringde med en gång och fick besked på vad dom behövde för papper och intyg.

Listan kan göras lång. Jag har tagit kopior på hela mitt liv. Hyresavtal, försäkringar, kontoutdrag, kvitto på senaste betalningar, lönespecifikationer från typ tre arbetsgivare, samt anställningsavtal etc. Tog två dagar att få fram alla papper och intyg. Och om nu inte min mamma hade haft skrivare med kopiator hemma och kommunen betalar hennes papper, hur skulle jag haft råd med alla dessa kopior? För att inte tala om att ha råd att sitta i telefonkö till diverse myndigheter från mobiltelefon.

Nu har det gått över en vecka sen jag lämnade in papperna, och jag har fortfarande inte fått något besked. Förfallodatumet på mina fakturor har gått ut och jag har fått låna ihop till att lösa det på annat sätt. Är det meningen att man ska få ut sin ersättning när man redan har betalat allt?

Jag behöver bara hjälp den här månaden. Skulle förstå varför dom granskar folk så som behöver flera månader i streck, men så är det inte i mitt fall. Och ärligt talat, vem anstränger sig så här för att få 3600 kr om dom verkligen inte behöver pengarna? Helt obegripligt för mig att folk bara kan få för sig att utnyttja ett system som ger så lite och kräver så mycket.

tankar om att resa...

Har inte bloggat på riktigt sjukt länge nu, vilket skulle kunna bero på att jag inte har någon egen dator. Någon som vill sälja en till mig? Men nu är det så att jag åkte på en liten skada i korsbandet i helgen och har lite svårt att göra saker som man inte kan göra sittandes, så här fastnade jag.

Har man tråkigt nu för tiden och är i närheten av en dator så kan man ju alltid gå in på facebook. Där finns det grejer att göra och man kan hitta vem som helst som man inte har pratat med på hundra år typ. Tänker inte fördjupa mig mer i det här, eftersom alla skriver om Facebook just nu. Icakuriren och Helsingborgs Dagblad har nämnt fenomenet i sina krönikor och tv4s nyhetsmorgon har tydligen också haft uppe det. men nu har både Jorma och Vidde bloggat om det också så jag ska bara säga en kort sak till: Sluta skicka en jävla massa pirater och vampyrer m.m till mig!

Egentligen skulle det här handla om resor. Jag jobbar just nu med frekvensmätningar på skånetrafikens tåg, så jag får på sätt och vis betalt för att resa. Blev stoppad av en reporter på Malmö central häromdagen som intervjuade pendlare, vilket är en blandad kategori männiksor som plötsligt blivit det trendigaste som finns. Dom som pendlar är blandat mellan barnfamiljer som inte har råd med bil, via studenter till kostymnissar som eplar miljömedvetna när de i själva verket är snåla.

Resandet med tåg inom skåne har ökat med tjugo procent på ett år. Det är ganska mycket. Resandet över sundet har ökat med hela femtio, vilket är riktigt mycket. Resenärerna klagar på fulla tåg och förseningar, menh det är inte så konstigt om man funderar över hur belastat det skånska järnvägsnätet är av denna ökning. Det finns trots allt bara ett begränsat antal spår.

Inspirerad av allt tågåkande har jag bestämt mig för att försöka följa upp min yrkesdröm sedan väldigt unga år om att bli lokförare. Har anmält mig till SJ:s utbildning i Januari. Får se om man kommer med. Lokförare är ett hedervärt gammalt yrke med nästintill jobbgaranti och dessutom bra löner, så håll tummarna. Under tiden får ni gärna komma och hälsa på mig på någon av mina turer.

tankar om a-kassans sjuka regler...

Fick avslag från a-kassan i fredags. Jag har pluggat på deltid och är dessutom anställd av ett bemanningsföretag och då är jag inte berättigad till nån a-kassa. Det innebär att pengar som jag betalar in varje månad för att vara försäkrad om att jag kan överleva månader utan lön (t.ex. september) inte spelar nån roll. men det är bara det första.

Det andra är att det innebär att jag blir bestraffad för att jag faktiskt varit lite företagsam och vägrat att sitta hemma och gå på soc. Jag sökte en kurs som jag egentligen inte behövde bara för att jag skulle ha något att göra. Jag valde att läsa den på halvfart och på distans så att jag skulle kunna jobba samtidigt och försörja mig, efetsrom dom 3600 som man får för halvfartsstudier från csn inte täcker månadsutgifterna. Det täcker inte ens min hyra. Nu blir jag alltså straffad för det, eftersom jag inte får räkna dom timmar jag jobbat samtidigt som jag studerat. Varför skulle dom timmarna vara mindre värda?

Den tredje saken det innebär är att jag tydligen skulle tjäna på att tacka nej till timmar på bemanningsföretag och sitta hemma istället, för då hade jag fått ut full a-kassa. Hur sjukt är nu inte det? Det är ju tack vare detta bemanningsföretag som jag får timmar över huvud taget och faktiskt har en chans att överleva. Det låter ungefär som när man ringer till arbetsförmedlingens kundtjänst och avbokar ett möte för att man ska jobba. "ja, arbete går ju faktiskt först" Nähä? Ska jag inte säga till arbnetsgivaren att jag inte har tid att jobba för att jag måste till arbetsförmedlingen?

Av andra sidan kan jag ju strunta högaktningsfullt i arbnetsförmedlingen också. Dom har hittills inte hjälpt mig med nåt. Den enda funktionen är att man måste vara inskriven för att kunna få a-kassa. Men nu får jag ju inte det i alla fall så då känns det ju som att det kan kvitta.

Vem är systemet egentligen till för? Om man måste vara fast anställd på ett heltidsjobb för att kunna vara berättigad till a-kassa, är det inte nåt som har blivit fel nånstans då? Arbetslöshetsförsäkringen måste väl rimligtvis vara till för den som är arbetslös och inte för den som jobbar? Eller är det bara jag som tänker fel här?

Tankar om 24...

Alltså, allvarligt talat. Vad gör en receptionist som är så himla svårt så att en vanlig högskoleutbildad stackare som jag inte skulle kunna fixa det jobbet? Börjar fundera på detta efter att ha fått nej på ungefär den tionde receptionisttjänsten jag har sökt, till råga på allt på ett företag som jag redan jobbat för. Det kan ju faktiskt inte vara så svårt.

Är det automatiskt så att man är bättre kvalificerad för ett jobb bara för att man är äldre? För det är faktisk det enda jag kan komma på som skulle kunna vara avgörande till min nackdel. Att man är ung borde väl tvärtom betyda att man är piggare och snabbare på det man gör, eller?

"Dagens ungdom" må vara stäplad som lat, men det går fan inte att ligga på latsidan när man ska ta en högskoleexamen på en modern högskola. Eller när man ska fixa en himla massa papper till arbetsförmedlingen. För att inte tala om alla 711 intyg man ska skicka till a-kassan för att bevisa att man är tillräckligt arbetslös för att vara berättigad till sin egen arbetslöshetsförsäkring, som man själv har gått och betalt in. Är inte det konstigt? Nä, då går det som sagt inte att ligga på latsidan. Det ska jagas papper och arbetsgivare och intyg hit och dit.

Idag har jag i alla fall jobbat första dagen på nya jobbet. Och hör och häpna; Jag klarar faktiskt av det trots att jag är under 30. Det är faktiskt inte så svårt att läsa av gasmätare. Det värsta är att hitta rätt, och jag vägrar tro att man hittar enklare i Eslöv bara för att man är 15 år äldre. Så nu bestämmer jag, helt själv, att det går precis lika bra med 24.

Tankar om normalt och onormalt

På mitt jobb har jag infört en ny regel. Vi använder inte ordet onormal. För vad är onormalt egentligen? För att svara på det måste vi först svara på vad som är normalt. Det som är normalt ska ju enligt beskrivningen vara det som är som allt annat och inte skiljer sig från den så kallade normen.

Jag jobbar med förtåndshandikappade. Det inser att alla är väldigt olika och fungerar på helt olika sätt. Allihop skiljer sig alltså från normen på sitt eget sätt. Det borde innebära att normalt ska mätas utifrån mig i så fall, och då har vi ju ett nytt problem. För när har jag nånsin kännt mig som alla andra, dvs normal?

En sak jag har gemensamt med deltagarna på jobb är att vi alla är människor, och vi har väldigt roligt ihop. Dom är jättesnälla och dom ger mig nya utmaningar varje dag och en himla massa skratt. Men skulle jag kalla någon av dom för normal? Definitvit inte, men heller inte för onormal.

Inte heller vill jag använda ordet utvecklingsstörd, eftersom det antyder att personen i fråga skulle vara störd på något sätt. Förståndshandikapp bör vara den rätta termen, eftersom ett handikapp faktiskt är precis vad dessa människor har. Nånting hos dom har blivit fel och det gör att dom inte kan fungera riktigt som alla andra i socialt umgänge eller i arbetslivet och så, men de är duktiga på massa annat ändå och vill väldigt mycket och gärna. Det är sällan jag har träffat människor med sån oförställd ärlighet och arbetsglädje, och dom är väldigt omtänksamma om varandra. Åldfer och kön spelar ingen roll, vi är alla människor och vi är alla vänner. Det är en underbar inställning som jag önskar att fler av oss "normala" människor skulle ha.

Tankar om åldersskillnad...

Charlotta som jag jobbar ihop med är 21. det är tydligen väldigt ungt, enligt vissa. Gun, äldst i gemet på jobb, tilltalar henne med ett antal olika nedvärderande uttryck som "lilla vän" och "kära du". Jag känner mig förnärmad av hennes vägnar. Det enda som fattas är att hon klappar henne på huvudet också.

När jag var 21 hade jag bott själv i ett år, 23 mil från min hemstad och mina föräldrar. Jag hade 40 högskolepoäng och hade åkt på 6 skidsemestrar utan mina föräldrar, och hållt i ett antal olika scoutarrangemang och kurser, hade en styrelsepost och ensamt ansvar för 6 7-åringar. Har man verkligen ingen erfarenhet då, och måste lägre ålder och erfarenhet automatiskt innebära lägre kompetens?

Det där är så tröttsamt. Var alltid likadant när jag städade hos gamla tanter när jag jobbade på entek. "Lilla vän, har du inte fått lära dig att städa hemma?" Jo, tack. och jag har bott själv i några år nu också. Så sa dom verkligen aldrig till nån av dom lite äldre städerskorna. Tanken vad dom skulle sagt till en ung man är ganska roande, faktiskt ha ha.

När man kommer in som sommarvikarie så är det ganska svårt att veta allt och då måste det väl ändå vara bättre att fråga? Gun behandlar inte alls mig lika nedlåtande, men jag är äldre och bor själv, även om hon idag tyckte att jag hade väntat ganska länge innan jag flyttade hemifrån. Förlåt mig att jag ville ta studenten före jag flyttade hemifrån liksom! Och egentligen tror att Charlotta är mycket duktigare än mig på en massa saker, som att baka t.ex. Och så tog hon körkort på första försöket, till skillnad från mina tre. Och det trots att hon är tre år yngre än mig.

Tankar om ljud från bilstereon...

Var hos Lotta på fest förra lördagen och då kom diskussionen om vad folk lyssnar på i bilen upp. Ser ganska kul ut när folk sitter och diggar och sjunger med, speciellt om det är samma låt som man själv hör på radion just nu.

Själv lyssnar jag mycket på cd böcker i bilen när jag kör till och från jobb. eftersom jag har en liten bit att köra blir det ungefär en skiva per dag. Just nu är det Stieg larssons "Luftslottet som sprängdes", och den är så spännande att man vill köra några extra varv runt kvarteret innan man stannar. Lyssnar man på en rolig bok så kan kanske andra människro undra lite när jag sitter och gapskrattar rakt ut i luften.

Ibland hittar jag någon gammal nostalgihit i äkta Eurodance anda och då dansar jag samtidigt som jag kör, vilket måste se riktigt roligt och totalt livsfarligt ut utifrån. Sportradion är livsfarligt att lyssna på när man kör. Då blir jag nervös och kör av vägen, he he.

Ett annat hett tips att tillämpa i trafiken är att inte försöka ha sms-sex när man kör. Det går sådär bra och trfaikanterna bakom blir mycket irriterade. Sminka sig är inte heller någon höjdare, så ta det lugnt i bilen, tjejer!

sjung om studentens lyckliga dag...

Eftersom jag numera bor granne med en gymnasieskola så stod det massa 19-åriga killar nedanför min balkong i morse och skrålade "fy faaan vad vi eeee braaaa!". En tjej på första våningen i huset som tar studenten och det står ett partytält i grannens trädgård. Lagom inspirerad som jag blev så tog jag på mig min studentmössa och hoppade runt i den ett tag.

Idag är det samma väder som det var när jag tog studenten. Strålande sol och jag behövde inte ha min nya fina linnekavaj på mig på hela dan, så den fick ligga inne på pappas kontor. Undrars förresten var min studentskylt har tagit vägen...

Vet inte vad jag tyckte var mest läskigt egentligen. Att sluta nian eller gymnasiet? När jag slutade nian hade jag gått på samma skola, i samma klass i nio år. Såklart att det kändes helläskigt att man skulle hamna i en ny miljö med helt nya människor för första gången i sitt liv. Men samtidigt var jag så trött på skolan och på klasskamraterna att det var ganska skönt med ett miljöombyte också. Det var inte alls så när jag gick ut gymnasiet.

Tjugo år gammal, efter ett extra år på gymnasiet, hade jag ganska bra koll på vad jag ville göra med mitt liv. Betydligt bättre koll än vad jag har idag, faktiskt. Men jag trivdes så bra på min skola och i min klass och hade helt underbara lärare att det kändes som att bryta upp från sin familj på nåt sätt. Det var helt klart en glädjedag blandad med en hel del vemod.

Med facit i hand så har jag bara kvar Julia och Rebecca från den där familjen, men lärarna kommer jag för evigt att bära med mig. Flera av dom var en stor inspirationskälla och dom fick mig att tycka att det var roligt att gå i skolan igen. Bara det var värt hur mycket som helst.

Så när jag ser de vitklädde studenterna idag så kan jag längta tillbaka lite till den tiden, till den trygga tillvaron som gymnaiset innebar. Den lämnade man bakom sig när man tog studenten. Däremot hade man hela livet framför sig helt plötsligt. Det var spännande. Och jävligt läskigt.

Tankar om livet i min lilla bubbla...

Har kommit på att jag lever i en bubbla. I alla fal rent geografiskt. Det är ganska imponerande om man tänker på att jag bor på två ställen, har två jobb och en massa scouting. Bubblan sträcker sig mellan Tågaborg och Dalhem, och jag vill helst inte bege mig utanför den gränsen. Då känns det mycket jobbigt och osäkert.

Ettans busslinje kan jag ta hemifrån mamma till Magnus. På vägen stannar den på Regementsvägen, där båda mina jobb ligger. Fiffigt värre. Jag behöver alltså aldrig ta mig någon annastans. Även när jag ska till scouterna eller hem till pappa så klarar jag mig med att bara lämna denna geografiksa zon med några meter. På jobb rör jag mig också i samma kvarter, Dalhem, fredriksdal, Västra berga och lite Stattena. Känns som att alla vägar leder till norra Helsingborg.

På torsdag ska jag dock till Malmö, så då måste jag lämna min trygga bubbla för storstadens buller. Har knappt råd att ta tåget dit och hem, men sålde ett skåp igår så det löser sig nog. I sommar ska jag jobba i Landskrona, vilket också ligger klart utanför min vanliga bubbla. Kanske får jag tänja lite på bubblans gränser då, fast jag hade ju helst sluppit om jag hade kunnat. I min bubbla är det säkert och bekvämt och tryggt. Utanför bubblan vet man aldrig vad som kan hända. Kanske livet händer där?

Tankar om roliga översättningar...

Hur roligt blir det inte när folk direktöversätter saker från svenska till engelska? Emellanåt kan det bli riktigt roligt. Som när man ska visa var man står på ett kort och säger "I´m the little prick in the corner"

Ett annat klassiskt exemepl är på restaurangen när man ber att få prata med kocken; "May I speak to the cock please?" kan bli aningen fel. Eller när man bestämmer hur man vill ha sin stek. "I would like a bloody steak" Det där kan du bli utslängd för eftersom det anses vara mycket otrevligt.

Nyligen blev "Mat-Tina" intervjuad av en utländsk journalist som frågade henne vilken hennes favoriträtt var. Tina svarade Sjömansgryta. Inget konstigt med det i sig, men det var hennes direktöversättning som blev lite lustig. Seamanstew blir, i alla fall enligt mina kunskaper i engelska, något så ovanligt som spermagryta. Mmmm.... Gottigottgott :-)

tankar om omaka par...

Innan jag kommer till det jag egentligen tänkte skriva om, så tänkte jag börja med att uttrycka min beundran över ett koncept som Blocket.se. Jag har de fyra senaste åren bott på en del olika ställen och har därför dubbelt eller t.o.m. tredubbelt av vissa saker. Detta känns ju ganska onödigt och framför allt onödigt jobbigt att flytta på. Plus att det kostar pengar att köpa de saker som man fattas helt istället. Så jag fick för mig att lägga ut lite som jag inte vill ha kvar på blocket. Fem minuter efter att jag lagt in en annons om min 120 cm breda resårmadrass så fick jag ett samtal från en kvinna i Ängelholm som ville köpa den redan imorgon. 450 spänn rakt i kassan. Får se om någon vill köpa min hallmöbel också så går jag ju riktigt med vinst :-)

Nu till min rubrik om omaka par. På jobb idag så reagerade jag när jag skulle stoppa ner reklam i ett postfack med en mycket lustig namnkombinatiuon. Reinfelt Persson. Undrar hur många gånger dom har fått höra lustiga kommentarer om detta. Ännu roligare om de faktiskt har helt skilda politiska utgångslägen.

Så där håller man på hela tiden i mitt jobb. Det är ganska roligt. När man ser ett efternamn eller flera barnnamn på en dörr osv, så börjar man fundera över dem som bor bakom dörren och vad dom är för några. Ibland kan man få ledtrådar om vad folk jobbar med eller hur dom har det av vilken typ av post dom får. Från föreningar, fackförbund eller inkassobolag och kronofogden. Oftast har man fatalt fel. När man väl träffar människorna sen så är dom inte alls som man tänkt sig. Varför är det alltid så?

Tankar om vuxenskap...

När blir man vuxen egentligen? Kanske skulle frågan formuleras När börjar våra föräldrar se oss som vuxna egentligen? Kollar man på min mamma så verkar det aldrig bli så. Vi rök ihop idag om flytt och jobb och en massa annat. Försökte för en gångs skull svara precis vad jag tänkte istället för att vara arg som ett rökmoln i flera timmar efteråt, vilket annars brukar vara det vanliga alternativet.

Alltså; Jag är 24 år gammal och har hittills i mitt liv fixat en hel massa "vuxensaker" själv. Jag har kommit in på högskola på egna meriter och flyttat 23 mil hemifrån och fixat allt själv. Jag har varit självförsörjande och dom tre "egna" bostäder jag fått tag i i mitt liv hittills har jag fixat själv. jag har dessutom aldrig fått ett jobb fixat av mamma. utan alla jobb som jag har haft har jag fixat själv. jag är ansvarig ledare för en miniorscoutavdelning och sitter i Kulla Scoutdistrikts styrelse som utvecklingsansvarig. varför skulle jag inte vara kapabel att ta hand om mig själv och sköta mitt eget liv?

Mamma grundar detta på att varje gång jag bjudit hem folk till henne osv. så har hon aldrig varit nöjd med min städning och så efetråt. I hennes värld beror detta på a) brist på respekt mot henne, b) att jag inte kan tänka själv och c) att jag inte kan städa. Enligt mig beror det snarare på att det aldrig blir lika bra som om hon gör det själv för att hon är alldeles för petig. jag har näligen aldrig, i hela mitt liv, varit med om att hon varit nöjd med nåt som jag gjort över huvud taget. Eller för att hon besämt sig på förhand att jag ska misslyckas,

Hon började också babbla idag om att jag aldrig fullföljer nåt. När jag undrade vad hon menade med det tog hon upp att jag saknar 20 högskolepoäng för min examen. Dom 20 poängen håller jag på att läsa just nu, och så länge man bara har läst minst 60 poäng i sitt huvudämne så får man läsa vad fan man vill resten och ändå få ut en examen. Det har jag kollat upp. "men det har du aldrig berättat för mig", säger mamma, Jag svarar med en uppgiven suck att nä, det har jag kanske inte gjort, men hon har väl inte frågat heller? Som vanligt har hon bara tagit för givet att jag inte har gjort nåt åt det. "och varför kunde du inte läsa av dom 20 poängen utan att läsa en ny kurs i så fall?" Jo, därför att då hade jag varit tvungen att åka till Jönköping och tenta av dom vid minst fyra olika tillfällen, och det kändes inte speciellt lockande. men det har hon naturligvis heller inte brytt sig om att fråga om tidigare.

Sist avslutar mamma med att tala om ödmjukhet. jag är ju så envis att jag aldrig vill be henne om hjälp eller tips och råd. Nä, men hon ger mig ju alltid en massa råd iaf, oavsett om jag viöll ha dom eller inte, så varför fråga? jag vet ju att dom kommer ändå. Sen är det ju så att jag kan ju faktriskt inte allting själv vid 24 års ålder. Nä, det har jag aldrig påstått, men du kan inte heller allt själv vid 58 års ålder liksom. "Men jag kan minsann allt om att flytta". I min situation? Från tre olika ställen utan att ha eget körkort och inga pengar? tror inte det. Dessutom har hon ingen aning om vad mina kompisar kan hjälpa till med eller vad jag har för grejer som ska flyttas. Jag säger till mamma att såvida hon inte tänker hjälpa mig med flytten, så kan hon också hålla sina synpunkter för sig själv och vara tyst. jag fixar det här själv. Då blir mamma stött (ödmjuk? hmm) och går.

Tankar om livet...

Oj, vilken flummig rubrik jag fick till idag då. Så där lagom helgslö som man är, så kommer märkliga funderingar till ytan. Den första måste vara hur jag kan ha tid att blogga så här mycket när jag aldrig har tid över till något annat, vilket det känns som.

Just nu aningen rastlös. Börjar vänja mig vid den dagliga rutinen att gå upp och jobba, men idag är man ju ledig. Varit lite rastlös och inlett nån slags "fixarnoja" medans Magnus låg och sov, och nu har han pallrat sig upp och gör deklarationen i köket, så han är fortfarande lite tråkig, men det blir förhoppningsvis pengar tillbaka för det, så då får man väl kanske lida lite.

Maria sa något för ett tag sen om att våra liv inte alls "klickar" med varandra. Det känns som att mycket är så just nu. Magnus kommer hem när jag går till jobb och går till jobb igen när jag kommer hem på kvällen typ. Har fått ett antal kommentarer om min tråkighet när jag sagt till folk att jag bara vill vara hemma och umgås, men då är det i regel från folk som har kille med dagjobb och där man har lite mer gemensam tid i övrigt.

Jag förstår egentligen inte heller mitt behov av att ursäkta mig för att jag hellre stannar hemma och gosar i tv- soffan än går ut och röjer eller vad det nu handlar om. Känner jag inte för fest så är det väl lika bra att jag inte går på fest? Eller? Det känns farligt när man inte vågar säga nej till saker som man verkligen inte vill eller orkar bara för att man inte ska få dåligt samvete efteråt. En vän ska väl kunna acceptera ett nej? En vän ska kunna acceptera att man inte är i toppform jämt också.

Just nu händer det så mycket i mitt liv. Två jobb, studier och scouter, körkort, flytt och allt annat. Det gör att jag är ganska fokuserad på att ta hand om mig själv just nu, tror att det kallas för självbevarelsedrift faktiskt. Har så många chanser framför mig nu som jag inte haft innan att jag måste prioritera och fokusera på dem. Allt annat får komma sen. Mitt liv "klickar" helt enkelt inte med alla andras, men så är det. Det förstår en god vän.

Tankar om systemfel...

Först ett tack till Jorma och Vidde som kommenterar mina inlägg. Det känns väldigt kul att veta att någon läser mina förvirrade funderingar om det mesta... Vidde kan vänta sig en liten länk till sin blogg härifrån inom snar framtid.

Misslyckades på min uppörning igår. Det var ren otur, och jag gjorde mitt bästa så det känns inte så surt. Mest surt är det i ekonomiskt syfte, eftersom jag blir tvungen att lägga ännu mer pengar på körkortet nu än vad jag redan gjort. Tror att jag är uppe i över 20 000 nu, pengar som är mina egna. Trots att jag har jobbat och fått lön varje månad sen november så har jag aldrig några pengar för allt går dit. Känns lagom kul. Betalde 3000 kr på körskolan igår och har ändå 1800 kr kvar i skuld som det är redan.

Att jag hade sån otur fick mig att börja fundera på hur svårt det är att ta körkort egentligen. Om man tänker efter så är det världens konstigaste system. Jag har tillbringat hur många timmar som helst i en bil med Jasmin, min lärare. Han vet exakt vad jag kan och han har slutat säga så mycket när vi kör. Han var bergis på att jag skulle klara det. Problemet är bara att Örjan från vägverket har träffat mig i fem minuter och jag har egentligen bara 15-20 minuter på mig att visa vad jag kan. Går det fel på en sak så vet han inte om jag kan det egentligen, vilket min lärare vet, och vilket var precis vad som hände.

Tänk dig att en klass skulle ha en lärare i Engelska ett helt år. Läraren har undervisat klassen och hört eleverna prata och vet vilken nivå dom ligger på. men läraren har ingen befogenhet att sätta betyg, så i slutet på året kommer en ny lärare för att sätta betyg, grundat på t.ex. ett nationellt prov. Hade du kännt att det var rättvist? Antagligen inte, men det är precis så det funkar här.

Om en trafiklärare är kapabel att utbilda mig, så skulle han väl även vara kapabel att säga när jag är gokänd? Läraren känner ju en bäst och vet vad man kan, så varför kan inte han få sätta "betyget"? Helt knasigt system när man tänker på det som sagt....

tankar om segregation

Alla barn gråter på samma språk. Det är faktiskt så. Det slog mig på jobb igår. Var och delade ut svepet på Rökullagatan. Att tyda från namnen på dörrarna där är ca 95 % av dom som bor där invandrare, ändå låter det precis likadant som i ett hus med bara svenska när barngråt tränger ut genom dörren.

En sak som också slår mig när jag läser på dörrarna här är vilken otrolig skillnad i levnadsstandard det är mellan svenskar och invandrare, även om vi bor i samma land och t.o.m. i samma trappuppgång. Varje svensk har väl typ 15 kvadratmeter för sig själv, eller vad det nu kan vara, medan invandrare antingen gillar att bo trångt eller bara har väldigt svårt att få tag i en bostad. Nu vill jag inte generalisera "invandrare" till något slags samlingsbegrepp, för det finns skillnad mellan olika etniska bakgrunder inom det begreppet också. I synnerhet är det lägenhetsinnehavare med arabiska namn som verkar inhysa en hel släkt, för det står nästan alltid fem extra namn på dörren. Det kan alltså knappast vara frågan om några femton kvadrat per person. I de flesta fallen verkar dessa personer inte ens vara släkt, för det finns inga gemensamma delar av namnen.

Det där med arabiska namn är otroligt förvirrande när man är brevbärare. Svenska myndigheter använder och skriver namn på ett helt annat sätt än vad innehavarna av namnen själva gör. Därför är det ganska ofta som namnet på dörren stämmer dåligt med namnet på kuvertet, så då är det bara till att chansa och hoppas på att det hamnar rätt.

Så en mycket ovanlig skylt på en dörr på Rökullagatan också. Det stod "All typ av reklam med rasistiskt eller fascistiskt innehåll undanbedes. Annan reklam välkommen". Det var en jätteskylt, mitt på dörren. Jag hann tänka att om jag haft för åsikt att försöka pracka på någon rasistiska budskap, så skulle jag nog inte gå till ett hus som till 95 % är bebott av invandrare. Skönt att se att den enda svensken i trappuppgången tog ställning för sina grannar dock. Berättade detta för mamma när jag kom hem och så sa hon att de värsta rasisterna bor väl tyvärr ofta i samma område som invandrarna.

Jag tror inte det egentligen. Enligt mammas teori så skulle det då inte finnas några rasister på Tågaborg. Jag tror inte att det handlar om att folk har olika åsikter. Tvärtom tror jag att det är vanligare i lite rika områden att folk hyser främlingsfientlighet och är rädda om sina skattepengar, men man är mer uppfostrade och utbildade här och därför pratar man med små bosktäver om sånt. Smygrasism tror jag visst att det kallas, och det tror jag är farligare än den uttalade rasismen, eftersom den är svårare att upptäcka och akta sig för.

Så visst, jag är uppfostrad till att vara politiskt korrekt på nåt vis, men jag står fortfarande för att Patrik var min "köksneger" i helgen och att det heter negerbulle. Det ligger ingen rasistisk värdering i det, bara en vana av att säga så. Och man får ju säga vitlök, så varför inte använda hela färgskalan för att öka mångfalden och minska segregationen?

tankar om uppkörning...

En vecka kvar nu, och jag har inte hunnit bli nervös än. Tror att jag blir det typ fem minuter innan det är dags. Men nu har jag betalt in avgiften till vägverket iaf, så nu är det liksom ingen återvändo. Pengarna vore det som skulle gräma mig mest om jag inte klarar det. Min nya säng kostar 1500, och att köra upp en gång till går på 1200, så då blir det ingen säng före midsommar i alla fall.

Det här med körkort är märkligt. Jag har aldrig haft ett så jag ser mig inte som en människa som kör bil till saker. Märkligt. Men ibland känner man att man hade haft bra nytta av det. Som när man vill hinna jobba en och en halv timme före ett möte, eller kunna vara med på bara en halv scouthelg. Det verkar vara en bra merit att skriva i sitt cv att man har körkort också, så det är bara till att hoppas på att det ger lika mycket möjligheter som det verkar.

Många i min ålder som har körkort är så himla lata. Så fort man har körkort är det helt omöjligt att åka buss nånstans och fullständigt otänkbart att gå eller sykla, såvida inte syftet är att man ska kunna intaga alkoholhaltiga drycker. Fast jag har ju ingen bil, så jag har ingen möjlighet att förändra mina vanor sådär radikalt. Kan vara bra att kunna låna mammas bil för att åka till citygross och månadshandla typ, för då är det faktiskt ganska jobbigt att ta bussen.

Nu när jag snart ska flytta så är det bra om jag har körkort. Det är så jobbigt att behöva be andra att köra till en hela tiden. Sen hade det juvarit skönt om man kunde köra en del dagar, i alla fall helger, till jobbet i sommar så att man slipper ta bussen till och från landskrona varenda dag. Så nu är det bara att hålla tummarna för att jag snart kan bli en i de försoffades skara och stöna över att behöva ta bussen.

tankar om... eh... kultur

Alltså, egentligen vet jag inte alls vad jag ska skriva nu. Skulle bara kopiera en av mina texter och stoppa in på utvecklingsbloggen, men nu är jag ju ändå här så varför inte?

Vi har pratat om det där på kursen; får man lov att plagiera sig själv och använda sina egna texter mer än en gång? Jag tycker det, fast det beror lite på publik, forum och syfte. Har jag skrivit en text här med tankar om scouting så kan jag ju lägga den på en scoutblogg också, men det hade kanske inte hade varit så lyckat att återanvända ett referat från en fotbollsmatch eller så, ha ha.

På HDs kulturredaktion köper man enbart in publiceringsrätten från skribenterna. Detta innebär att man får publicera deras material hur mycket man vill, men att man inte har ensamrätt på det. Detta är kanske inte så kul för tidningen, men klart bra för skribenterna. Tänk att du får 2000 kr för en artikel som det tagit dig två veckor att skriva. Det är ingen bra timlön, så kan du sälja den till ytterligare en tidning och få 2000 till så är det ju klart att man tar budet.

Tänk att man har satsar på en bransch där man varken får jobb eller tjänar pengar. Bra val, A-K. Verkligen. Skulle lyssnat på mamma och blivit civilekonom istället, fast jag är så dålig på siffror så det hade nog inte heller fungerat något vidare.

tankar om solidaritet...

På jobbet häromdan så lyssnade jag på en radiopratare som ställde sig själv en väldigt intressant fråga. Statistik visar att ca 68 % av alla taxichaufförer med invandrarbakgrund i Malmö har högskoleutbildning. Kan det verkligen vara så svårt att köra taxi i Malmö? Det är en bra fråga, och jag kan komma med fler konstiga frågor från arbetsmarkanden. Som t.ex. varför jag behöver ha körkort för att jobba med att svara i telefon på ett företag? Precis som att arbetsmarknaden inte var tuff nog redan, så ställs också en hel del helt orimliga krav.

Nu när jag ska jobba i Landskrona i sommar så tänker jag göra allt rätt. Jag ska anmäla inkomst till försäkringskassan, och gå med i en a-kassa, eftersom jag för en gångs skull har råd till det. Men facket då? Vad gör dom för mig? Erfarenheten ifrån Entek säger mig att facket struntar i lågutbildade människors rättigheter och därför inte fokuserar på branscher som städ eller kommunala vår och omsorgs jobb. Och om jag ensam har utbildning så skiter dom nog i mig ändå.

Enligt min mamma är det en fråga om solidaritet att vara med i facket. Man ska hjälpas åt och är man själv för snål så blir det dyrare för alla andra. Man ska hjälpa dom som har det sämre, men dagens ungdom har ingen känsla för solidariet, eller? Kanske inte, men är det så konstigt? Vem har visat solidariet med oss och lagt ner våra fritidsgårdar, och tagit bort studenters rätt till alfa-kassa osv? Ska jag visa solidaritet och hjälpa andra när jag inte har pengar att försörja mig själv? Okej, får väl gå med i facket då, men mest för att få hjälp att få ut min a-kassa. Annars har jag ju inga pengar att vara solidarisk för....

Tankar om chefer och jobb...

Alla ni som har fördomar om att tjejer skulle få jobb av manliga chefer på grund av vågade urringningar, eller i förhoppning om att kvinnliga anställda ger vissa sexuella "förmåner", låt mig ta kål på era fördommar! Samtliga vikariat och småjobb jag fått detsenaste året så har jag haft en kvinnlig chef, och det har varit en kvinna som jag pratat med på intervjun. Varför vill bara kvinnor anställa mig då? Först och främst så tror jag att det beror mycket på mig själv. Manliga chefer har en tendens att se förnäma och auktoritära ut, och då blir man ju klart mer nervös när man ska på intervjun. Kvinnliga chefer är mer "vanliga" på nåt sätt och det gör att man känner sig mer avslappnad. Sen tror jag också att kvinnor kanske, i större utsträckning än män, uppskattar mina personliga egenskaper som fokuserar på att ta hand om sina medmänniskor, istället för ett karriärstänkande där det är viktigt att tjäna pengar, något som jag tror är typiskt manligt. Kanske inte så konstigt med tanke på vilka prylbögar alla killar är, så dom måste ju tjäna massa pengar, ha ha. Undantaget är min chef på HD, Erik, som ju är man. Han är dock väldigt "ochefig" och inte alls nån auktoritär kostymnisse. Han kommer i sin stickade Olle och man vill mest att någon ska förbarma sig och plocka hans buskiga ögonbryn, eftersom dom snarare är ett än två ögonbryn. Men jag var praktiskt taget lovad jobbet på HD innan jag träffade honom första gången, så man hade kanske inte varit så nervös i alla fall. Det kan också vara bra att det är lite svårt att hitta till en arbetsplats, eller att den ligger på annan ort. Har märkt att då är jag så koncentrerad på att hitta rätt att jag inte hinner bli nervös över själva intervjun. Det har funkat ganska bra hittills. Helt klart är ju också att om man redan har en sysselsättning så är man inte lika desperat efter ett jobb och då är man ju också klart coolare på intervjun. Det verkar inte lönt att söka jobb i Helsingborgs stad, som det så fint heter. Senaste veckan har jag fått fyra erbjudanden om olika mindre anställningar, samtliga i Landskrona eller Höganäs. Alltså är det klart lättare att få svar på sin ansökan om man skickar till dessa kommuner. Efter att ha varit på intervju i Höganäs igår har jag nu i alla fall bestämt mig för vad jag ska göra i sommar och tackat ja till vikariatet i Landskrona. Jag ska alltså jobba med IDA-projektet (Individuell daglig verksamhet) och driva kafé ihop med utvecklingsstörda vuxna som själva valt att hålla på med just kaféverksamheten. Det ska bli kul. Det är bara ett vikariat, men det är heltid i sju veckor, inklusive helger så det kan ju ge en rejäl slant i kassan i alla fall. Ska också bli kul att jobba med nåt som jag faktiskt tycker är roligt för en gångs skull, efter alla mindre skitjobb jag haft. Landskrona, here I come :-)

tankar om allt möjligt...

Idag gör jag ett försök att använda den nya Google-knutna bloggen. Har fortfarande inte lyckats publicera några bilder, men tekniken ger väl med sig så småningom, förhoppningsvis. Jag är ju så duktig, som Kenneth sa när han ringde mig i morse. Sen förtydligade han att han inte försökte smickra mig, utan att han faktiskt tyckte att jag är jätteduktig. Det var ju urgulligt. Sånt värmer bättre än tre vedträn på elden eller en...... ja, ni vet vad ;-) För övrigt ville han att jag skulle skriva ett tips till tidningen om att vi har utställning på Dunkers Kulturhus nästa helg, så det har jag gjort. *Nog med smygreklam nu* Det jag egentligen tänkte irritera mig på idag var tre saker som jag läste i tidningen när jag satt och åt frukost. Tänk att man ska behöva börja dagen med att bli irriterad och förundrad över hur folk kan vara så otroligt dumma i huvudet. Efter min politiska revolt i tonåren så brukar jag inte hetsa upp mig så mycket längre. Jag har lärt mig att välja mina strider, men det betyder inte att jag inte fortfarande har åsikter. De är kanske dock lite mer förvirrade rent partipolitiskt. 1.) Nån jävla förståsigpåare har uttalat sig om att doping leder till tjocka lår -meaning: Anja Pärson skulle vara dopad. Det var det dummaste jag hört! Har han sett Anjas övriga kroppsform?! Hade hon haft smala lår skulle jag börjat oroa mig, för hon har ju inte direkt den mest slanka kroppen i övrigt. Men Herregud, hon är ju så bra att hon måste vara dopad! Det skulle inte kunna vara så att hon är bra därför att hon tränar väldigt mycket, vilket i sin tur leder till att man får ganska kraftiga benmuskler? För övrigt är det nu heller inte svenska idrottare, i varje fall inte skidåkare, som förknippas med dopingskandaler heller. 2.) Jag läser ett politiskt debattinlägg av en folkpartistisk kommunpolitiker i Höganäs angående fackföreningarnas hetsjakt på företagare, och måste faktiskt inse att jag håller med henne. Handelsfacket bedriver blockad mot make-up store i Kristianstad för att få kvinnan som driver butiken att skriva på handels kollektivavtal för sin enda anställda, som för övrigt redan har bättre betalt än enligt kollektivavtalet och är nöjd med sina arbetsvillkor. Vad är meningen med detta? Facket ska väl lägga sin energi på bättre kollektivavtal och på att hjälpa dom som blivit orättvist behandlade, inte tvärtom. Min mamma, inbiten socialist som hon är, tycker att facket är ju så viktigt. Utan dom står du utan stöd. Jaha, men om jag får 200 kr mer i månaden utan kollektivavtal och min arbetsgivare skriver på avtalet och jag måste betala dessa 200 kr i medlemsavgift till facket varje månad.... vem har då tjänat på det? Inte är det jag i alla fall. 3.) Nån dum idiot har skrivit en inlägg på hd.se och tycker att de som inte köper alliansens nya politik kring bidrag och a-kassa är arbetslösa och sjukskrivna. Hmm, undrar varför? Vidare tycker han att nån måste ju jobba och man ska inte uppmuntra folk till att leva på bidrag. Lilla gubben, du har ingen aning om vad du pratar om. Idag ligger alfa-kassan på mellan 4-6000 kr i månaden. Vem väljer frivilligt att leva på dom beloppen? A-kassan ger något bättre utdelning, men bara därför att du tjänat ihop till det själv. Jag, som egentligen är berättigad till arbetslöshetsersättning och med den haft råd att betala en hyra, får inte ut några pengar alls för att jag halvfartsstuderar och tvingas därför att bo hemma hos mamma. Dom som går på socialbidrag är i flera fall invandrare som inte får jobb p.g.a. sin utländksa bakgrund, ensamstående mammor som aldrig får ett öre över samt nyblivna studenter som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten i Sverige sjunker, totalt sätt. Ändå ökar den bland ungdomar, 18-26 år. Hur kommer detta sig? Som ung får man aldrig en chans att ta sig in på arbetsmarknaden och tvingas därför att studera längre och höja sina studieskulder. Med det alternativet är det klart att vissa hellre väljer bidragen, men det är egentligen aldrig fråga om nåt val. Regeringen vill lösa detta genom att höja fackföreningsavgifterna och sänka a-kassan. Vem hjälper denna åtgärd egentligen? Som jag ser det enbart den som har ett välbetalt jobb redan och inte är med i facket, men det är ju bara en tidsfråga innan det blir obligatoriskt. Nä, lägg pengarna på att få ut ungdomar på arbetsmarknaden istället, t.ex. genom subventionerade arbetsgivaravgifter för den som anställer folk under 26 så ska ni se att det händer saker. Och avskaffa arbetsförmedlingen förresten. Dom gör inget vettigt ändå! Fast det är klart.... då kommer ju allt inkompetent folk som jobbar där också att vara arbetslösa. Vi behåller arbetsförmedlingen så att dom kan jobba där, för det finns väl ingen annan som vill anställa dom.

tankar om vägval...

I år firar scouting som rörelse 100 år. Samma år passar jag på att jubilera med tio år som scout. 1997 var jag på mitt första riktiga scoutläger, en fjällvandring i Ammarnäs. Då var jag patrullscout och gick i sjunde klass. Scouting öppnade en helt ny värld för mig. Jag var uppväxt på snobbområdet Tågaborg i en familj som egentligen tillhörde övre medelklass, men min pappa satt i kommunfullmäktige för VPK, som det hette på den tiden, och jag var uppfostrad med typiska arbetarklassvärderingar. Detta ledde såklart till en hel del förvirring. Vem var jag egentligen? När man går i högstadiet så brukar man få göra ett vägval. Redan där börjar vi bestämma vilken sorts människa vi vill bli när vi är vuxna. Jag hade två val. jag kunde antingen revoltera mot min uppväxt och bli anarkist eller punkare eller nåt, men det verkade ärligt talat ganska så jobbigt att fixa håret och käderna och så till det varje morgon. Eller så kunde jag bli värsta brat-ungen och bara gå i märkeskläder och börja spela golf, men den ekonomin hade jag inte riktigt och mina föräldrar hade aldrig gått med på att betala för sånt som dom skulle kalla för onödigt. Så vad skulle jag göra? Jag spelade handboll på elitnivå när jag gick i högstadiet. Man tränade tre gånger i veckan och så åkte man iväg flera mil till SM-slutspel och sånt på helgerna. Detta tog väldigt mycket tid. Och ärligt talat var det inte lika roligt att vara duktig som när man bara spelade för skojs skull. Så fort man gjorde minsta misstag så blev lagkamraterna arga, och så fort man missade en träning så fick man sitta på bänken hela helgen. Det handlade plötsligt bara om att vinna och inte alls om att ha roligt, så jag bestämde mig för att elitsatsning nog inte var något för mig. Men nu hade jag helt plötsligt en himla massa fritid att slå ihjäl istället så vad skulle jag göra? Många i min klass gick på scouterna, bl.a. min bästa tjejkompis, och när man hade lektioner som t.ex. slöjd där man faktiskt fick lov att prata med varandra så berättade dom alltid om hur kul dom hade haft under helgerna på något läger. Det verkade trevligt och dom hade sån gemenskap. Jag hade en masssa fritid så jag frågade om jag fick följa med nångång. "Självklart, alla är välkomna", fick jag till svar. Redan nästa tisdag följde jag med Jennie till scouterna och sen dess har jag varit hopplöst fast. Jag hade hittat min nya livsstil, en tredje väg att gå. Efter elitidrottens hårda klimat var det underbart att komma till scouterna. Alla hjälptes åt och alla kunde bidra med något, och ingen skällde på en för att man gjorde fel utan man fick ta om det tills det blev rätt. Det handlade inte om att vara bäst, utan om att ha roligt tillsammans. Man skulle heller inte kunna allt när man kom dit, för meningen var att man skulle lära sig. Detta tycker jag fortfarande är det bästa med scouterna, och jag försöker förmedla det budskapet till mina minorer. Nu har jag nästan 8 år som ledare på något sätt bakom mig, och har suttit i distriktsstyrelsen i tre år, men jag hittar fortfarande nya utmaningar i min scoutroll varje dag. Det tycker jag är helt fantastiskt. Man blir aldrig "färdig" som scout utan utvecklas ständigt. Det är en verksamhet som är öppen för och uppmuntrar ständig utveckling. Därför är utvecklingsarbetet inom rörelsen bland det viktigaste som finns. Vill vi uppmuntra våra scouter att utvecklas som personer och som scouter så får vi aldrig sluta att jobba för att utvecklas själva. Vi får inte se oss själva som färdiga bara för att vi är ledare eller kårordförande eller distriktsstyrelsemedlemmar. Det finns alltid nya mål att jobba mot, nya utmaningar och nya kunskaper.

tankar om blondiner....

Först måste jag bara få irritera mig på alla pundhuvuden på msn. Om jag inte vet vem en person är och han eller hon inte finns i min kontaktlista, varför tror denna person då att jag ska svara på typ sju meddelanden när jag dessutom har angivit statusen "Inte vid datorn". man får fan aldrig vara ifred från småkillar som tror att dom är så jävla intressanta.

Så här är det. Blondes have more fun. Actually. Alla brunetterna är avundsjuka på detta och sitter hemma och sprider ut elaka rykten om blondiner titt som tätt. Som blondin har jag nog hört de flesta blondinskämt som finns, men eftersom jag nu är en blond tjej som tycker om att ha roligt och njuta av livet, så bjuder jag på det. Så här kommer några till:

Vet du hur man får upp en blondin på ett tak?
Man säger "Drinks are on the house"

Vet du varför det står 17 blondiner utanför en bar?
För att man måste vara 18!

Varför öppnar blondiner mjölken i affären?
Det står "öppnas här" på paketet

Varför smyger blondinerna omkring på apoteket?
Dom vill inte väcka sömntabletterna!

tankar om ålder...

I lördags fyllde jag 24. Det är ju inte så mycket kan man tycka, fast det beror nog på hur man tänker. När man var liten och tänkte på sig själv när man var 24, nog skulle man ha kommit så mycket längre med sig själv och sitt liv än vad man faktiskt gjort? Det kändes liksom mycket mer då.

Tonåringar gör mig tvärnervös. Inte dom jag själv är ledare för på scouterna, men såna som man hamnar bredvid på bussen och så. Har funderat på vad det där beror på. Det handlar nog om min egen roll gentemot den yngre generationen. Jag menar, dom jag är ledare för på scouterna har jag en klar auktoritär roll över på nåt sätt, men småtjejerna på bussen? Antingen känner jag mig barnslig för att jag rycks med i deras samtal och tycker att det är kul, eller så känner jag mig jättegammal för att jag tycker att dom är jobbiga som inte kan tala i normal samtalsnivå. j, ni vet säkert hur jag menar.

På nyår hade Maria lite impulsiv fjortisfest hemma. Ungefär halva sällskapet var 19 år i alla fall. Det spelar väl inte så stor roll, tänkte jag innan, men faktum är att fem år kan göra stor skillnad. Det kan också vara otrolig skillnad på en kille som är 19 och en tjej som är 20. T.ex. så behöver jag aldrig bära hem mina kompisar, klä av dom och duscha av dom spyorna, för med åren har man lärt sig vart gränsen går och det är inte heller en statuspryl att bli "så jävla full,alltså".

kanske kan jag också bli nervös av tonåringar för att jag känner mig underlägsen där jag borde vara överlägsen. Jag är äldre än dom, har bott hemmifrån och även om jag inte är rik så har jag mer pengar än dom som jag bestämmer över själv. Men i själva verket kan jag bli avundsjuk på deras bekymmersfria vardag med gymnasiestudier och ingta räkningar. Jag är äldre så jag borde veta mer om livet, men vad har jag att lära dom? Hur man blir behandlad på arbetsförmedlingen, hur man fyller i ett kassakort till a-kassa och hur man ansöker om studielån kanske, men knappast nåt mer.

Med detta sagt hoppas jag att 2007 blir ett bättre och mer givande år för mig och att jag kommer en bit på vägen, med jobb och körkort och egen bostad. Då har jag uppnått mina, för tillfället, uppsatta mål.