tankar om vägval...

I år firar scouting som rörelse 100 år. Samma år passar jag på att jubilera med tio år som scout. 1997 var jag på mitt första riktiga scoutläger, en fjällvandring i Ammarnäs. Då var jag patrullscout och gick i sjunde klass. Scouting öppnade en helt ny värld för mig. Jag var uppväxt på snobbområdet Tågaborg i en familj som egentligen tillhörde övre medelklass, men min pappa satt i kommunfullmäktige för VPK, som det hette på den tiden, och jag var uppfostrad med typiska arbetarklassvärderingar. Detta ledde såklart till en hel del förvirring. Vem var jag egentligen? När man går i högstadiet så brukar man få göra ett vägval. Redan där börjar vi bestämma vilken sorts människa vi vill bli när vi är vuxna. Jag hade två val. jag kunde antingen revoltera mot min uppväxt och bli anarkist eller punkare eller nåt, men det verkade ärligt talat ganska så jobbigt att fixa håret och käderna och så till det varje morgon. Eller så kunde jag bli värsta brat-ungen och bara gå i märkeskläder och börja spela golf, men den ekonomin hade jag inte riktigt och mina föräldrar hade aldrig gått med på att betala för sånt som dom skulle kalla för onödigt. Så vad skulle jag göra? Jag spelade handboll på elitnivå när jag gick i högstadiet. Man tränade tre gånger i veckan och så åkte man iväg flera mil till SM-slutspel och sånt på helgerna. Detta tog väldigt mycket tid. Och ärligt talat var det inte lika roligt att vara duktig som när man bara spelade för skojs skull. Så fort man gjorde minsta misstag så blev lagkamraterna arga, och så fort man missade en träning så fick man sitta på bänken hela helgen. Det handlade plötsligt bara om att vinna och inte alls om att ha roligt, så jag bestämde mig för att elitsatsning nog inte var något för mig. Men nu hade jag helt plötsligt en himla massa fritid att slå ihjäl istället så vad skulle jag göra? Många i min klass gick på scouterna, bl.a. min bästa tjejkompis, och när man hade lektioner som t.ex. slöjd där man faktiskt fick lov att prata med varandra så berättade dom alltid om hur kul dom hade haft under helgerna på något läger. Det verkade trevligt och dom hade sån gemenskap. Jag hade en masssa fritid så jag frågade om jag fick följa med nångång. "Självklart, alla är välkomna", fick jag till svar. Redan nästa tisdag följde jag med Jennie till scouterna och sen dess har jag varit hopplöst fast. Jag hade hittat min nya livsstil, en tredje väg att gå. Efter elitidrottens hårda klimat var det underbart att komma till scouterna. Alla hjälptes åt och alla kunde bidra med något, och ingen skällde på en för att man gjorde fel utan man fick ta om det tills det blev rätt. Det handlade inte om att vara bäst, utan om att ha roligt tillsammans. Man skulle heller inte kunna allt när man kom dit, för meningen var att man skulle lära sig. Detta tycker jag fortfarande är det bästa med scouterna, och jag försöker förmedla det budskapet till mina minorer. Nu har jag nästan 8 år som ledare på något sätt bakom mig, och har suttit i distriktsstyrelsen i tre år, men jag hittar fortfarande nya utmaningar i min scoutroll varje dag. Det tycker jag är helt fantastiskt. Man blir aldrig "färdig" som scout utan utvecklas ständigt. Det är en verksamhet som är öppen för och uppmuntrar ständig utveckling. Därför är utvecklingsarbetet inom rörelsen bland det viktigaste som finns. Vill vi uppmuntra våra scouter att utvecklas som personer och som scouter så får vi aldrig sluta att jobba för att utvecklas själva. Vi får inte se oss själva som färdiga bara för att vi är ledare eller kårordförande eller distriktsstyrelsemedlemmar. Det finns alltid nya mål att jobba mot, nya utmaningar och nya kunskaper.

tankar om blondiner....

Först måste jag bara få irritera mig på alla pundhuvuden på msn. Om jag inte vet vem en person är och han eller hon inte finns i min kontaktlista, varför tror denna person då att jag ska svara på typ sju meddelanden när jag dessutom har angivit statusen "Inte vid datorn". man får fan aldrig vara ifred från småkillar som tror att dom är så jävla intressanta.

Så här är det. Blondes have more fun. Actually. Alla brunetterna är avundsjuka på detta och sitter hemma och sprider ut elaka rykten om blondiner titt som tätt. Som blondin har jag nog hört de flesta blondinskämt som finns, men eftersom jag nu är en blond tjej som tycker om att ha roligt och njuta av livet, så bjuder jag på det. Så här kommer några till:

Vet du hur man får upp en blondin på ett tak?
Man säger "Drinks are on the house"

Vet du varför det står 17 blondiner utanför en bar?
För att man måste vara 18!

Varför öppnar blondiner mjölken i affären?
Det står "öppnas här" på paketet

Varför smyger blondinerna omkring på apoteket?
Dom vill inte väcka sömntabletterna!

tankar om ålder...

I lördags fyllde jag 24. Det är ju inte så mycket kan man tycka, fast det beror nog på hur man tänker. När man var liten och tänkte på sig själv när man var 24, nog skulle man ha kommit så mycket längre med sig själv och sitt liv än vad man faktiskt gjort? Det kändes liksom mycket mer då.

Tonåringar gör mig tvärnervös. Inte dom jag själv är ledare för på scouterna, men såna som man hamnar bredvid på bussen och så. Har funderat på vad det där beror på. Det handlar nog om min egen roll gentemot den yngre generationen. Jag menar, dom jag är ledare för på scouterna har jag en klar auktoritär roll över på nåt sätt, men småtjejerna på bussen? Antingen känner jag mig barnslig för att jag rycks med i deras samtal och tycker att det är kul, eller så känner jag mig jättegammal för att jag tycker att dom är jobbiga som inte kan tala i normal samtalsnivå. j, ni vet säkert hur jag menar.

På nyår hade Maria lite impulsiv fjortisfest hemma. Ungefär halva sällskapet var 19 år i alla fall. Det spelar väl inte så stor roll, tänkte jag innan, men faktum är att fem år kan göra stor skillnad. Det kan också vara otrolig skillnad på en kille som är 19 och en tjej som är 20. T.ex. så behöver jag aldrig bära hem mina kompisar, klä av dom och duscha av dom spyorna, för med åren har man lärt sig vart gränsen går och det är inte heller en statuspryl att bli "så jävla full,alltså".

kanske kan jag också bli nervös av tonåringar för att jag känner mig underlägsen där jag borde vara överlägsen. Jag är äldre än dom, har bott hemmifrån och även om jag inte är rik så har jag mer pengar än dom som jag bestämmer över själv. Men i själva verket kan jag bli avundsjuk på deras bekymmersfria vardag med gymnasiestudier och ingta räkningar. Jag är äldre så jag borde veta mer om livet, men vad har jag att lära dom? Hur man blir behandlad på arbetsförmedlingen, hur man fyller i ett kassakort till a-kassa och hur man ansöker om studielån kanske, men knappast nåt mer.

Med detta sagt hoppas jag att 2007 blir ett bättre och mer givande år för mig och att jag kommer en bit på vägen, med jobb och körkort och egen bostad. Då har jag uppnått mina, för tillfället, uppsatta mål.