Hur länge ska man vara tillsammans innan man börjar tänka "vi" istället för "jag och du"? Är det ett allmänt könsrelaterat fenomen att tjejer tänker "vi" fortare än killar eller är det bara jag som fått tag i en kille som är ovanligt slö på området?Skulle det kanske kunna vara en kombination av båda tidigare nämnda?
Jag tycker att det är viktigt att fortsätta vara sig själv, sin egen person, även i en relation. Man måste ha sitt eget liv, med intressen, kanske jobb, och egna vänner. Annars kommer man fort att tröttna på varandra och bli antingen tokiga eller helt insnöade. Det är också viktigt att detta gäller båda parter så att det inte blir så att den ena har eget liv men inte den andra.
I dagens samhälle gäller det att hålla hårt i jaget, och försöka ta sig fram här i livet med full självkänsla. Man bör hitta något som man verkligen brinner för för att detta ska fungera, men man bör inte glömma bort alla andra runt omkring. Alla relationer till andra människor bör innehålla ett visst ansvar för denna andra människa. Då menar jag t.ex. att man, i varje relation, bör både ge och ta.
Jag anser mig numera ha en så pass seriös och långvarig relation att jag numera alltid tänker vi. Men det innebär inte att jag har slutat tänka på mig själv, bara att jag kanske ibland ställer en extra fråga. "Har du nåt du vill hitta på ikväll? Är det då okej om jag träffar Maria istället?" typ. Eller som när jag är och handlar och skickar iväg ett litet sms och frågar om han vill ha nåt.
Tro nu inte att det händer tvärtom. Okej, det har blivit lite bättre men det är fortfarande katastrofalt. Han kan hämta mig nånstans och precis ha hämtat upp mat- till sig själv! Utan att fråga om jag vill ha. Eller också kan han säga att han bara vill sitta hemma och helt plötsligt är han nån annanstans fast han sagt till mig att han inte orkade gå ut. Var ska man dra gränsen? Vad är okej?
Jag vill självklart ha kvar mitt jag och mina vänner, och jag vill också att han ska ha kvar sig och sina. Men samtidigt vill jag komma först på prioriteringslistan. jag vill inte sitta hemma och vänta själv därför att alla andra är mycket roligare "men jag kommer snart" (snart visar sig ganska ofta vara ett tidsspann på över två timmar). Kan man inte kombinera? Så att jag kan följa med honom eller tvärtom eller att han nån gång i förväg säger att han har planer så att jag hinner planera med nån annan?
Visst vill jag vara individualist och behålla mitt liv och mina vänner, och visst vill jag gärna prioritera honom och vår relation. Men måste det ena verkligen utesluta det andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar