En sista protest

Med tanke på senaste tidens debatt i kommentarer här på bloggen: Jag valde rubriken "Min bror Jonas" för att uttrycka att för mig har Jonas varit en bror och jag har alltid sett honom som ett syskon rakt egenom. Berättelsen om Jonas uppväxt var alltså berättelsen om min egen familj, så som den ser ut på alla kort från min barndom. Jag, mamma, pappa och så Jonas. Bara en sån sak som att Jonas begravning är det enda som mina föräldrar genomfört tillsammans sen jag var typ åtta år säger en hel del.

Att Jonas också hade en annan familj och andra syskon framgick inte förrän jag fick kommentarer på det jag skrivit så det är inte jag som lyft fram det. Trots detta så bad jag om ursäkt om jag sårat någon med det jag skrev och tog bort det. Mer än så kan jag inte göra så nu får det faktiskt vara slutdiskuterat om den saken.

I alla fall så har jag sen jag flyttade in i min lägenhet för över ett år sen haft en fotoram med tre kort i från IKEA hängande över min säng. I den har det suttit kort på mina vänner. Efter Jonas begravning besämde jag mig för att han skulle vara i den ramen istället. Att ha kompisarna där var viktigare när jag bodde i Jönköping och inte träffade dom så ofta.

Sagt och gjort. Ett skolfoto på Jonas från nr han var kanske 13 fick sitta i mitten, och i dom andra två rutorna satte jag kort på hela familjen, t.o.m mormor från när jag var liten, ett kort på mig och Jonas när vi var små och ett på oss tilsammans när han var vuxen. Ramen har som sagt hängt på samma krok, på samma vägg i över ett år men nu trilade den ner efter en timme.

Jonas typsika sätt att inte vara intresserad av att rätta in sig i ledet. Kunde riktigt höra hans röst i huvudet: "Trodde du verkligen på att jag skulle hänga kvar där, flicka lilla? Så lätt ska det inte gå? hehe". Såg det som ett tecken från Jonas att han inte har tänkt att försvinna ur mitt liv så lätt.