Livet är bra orättvist ibland....

Igår efter scouterna åkte jag hem och tyckte lite synd om mig själv. Jag pratade med Marlene om hur mitt senaste år har varit och det har ju inte varit roligt helt klart. På familjebilderna från när jag var liten är vi fyra personer. På bara ett år är vi bara två kvar. Klart att det känns.

Har den här veckan varje morgon följt Efter tio på tv4 som har handlat om sorg. Har lyssnat på föräldrar som förlorat en sjuåring i cancer, en fru som blev av med sin man under ett spinningpass och idag en pappa som blev av med fru och spädbarn i en trafikolycka. Kanske har jag haft det ganska bra ändå. Jonas försvann bara, med väldigt mycket osagt. men när det gäller pappa så fick man sagt allt iaf och jag var beredd när det hände.

En annan sak som är märklig är att min mamma har ett kompisgäng som hon hängt ihop med sen hon var liten. Vi som är barn till kompisgänget har ju också följts åt lite oundvikligen. Inom fem år har vi nu förlorat en förälder var i det gänget. Så märkligt egentligen.

Diskussionen på tv idag var om huruvida man kan dela sin sorg på nätet utan att bli för personlig. Var går gränsen? Nu är jag inte direkt en privat person vanligtvis så jag kanske är ett dåligt exempel, men jag ser inte varför man inte skulle kunna göra det? Många har frågat mig om jag verkligen vill lägga ut allt på facebook så att alla kan se det, men det är faktiskt en del av poängen för mig. I och med att jag la ut allt om min pappa på facebook direkt så har ingen undgått det. Jag har sluppit att svara på frågor flera gånger och jag har än så länge inte träffat en enda person som inte vet att min pappa har gått bort. Det är faktiskt en befrielse att slippa förklara det för alla tycker jag. Sen är man ju ändå privat med precis vad man känner kanske, det har ju inte alla med att göra. Men varför ska man inte kunna berätta på nätet att nån är sjuk eller döende och så? Alla får ju reda på det ändå förr eller senare....