Trött som ett halvt ösregn och med en sovande hund bredvid mig i soffan ska jag försöka få ihop nåt vettigt, eftersom min sambo tittar uppfodrande på mig och säger att han behöver nåt att läsa ikväll, så jag måste skriva så att tengenterna glöder, haha.
Jobbat i helgen och har fyra dagars jobb och kursande framför mig. En diskussion som vi haft mycket både på jobbet och hemma är det där med att vara naturlig i sig själv, och att vara nöjd med den man är. Det tar no ett tag att komma dit och jag är där, men Magnus har nog en bit kvar, vilket är vad han kämpar med just nu.
Jag vet att jag pratar mycket, det har jag hört i hela mitt liv. Förr när folk påpekade det så störde det mig aningen, och jag försökte att verkligen anstränga mig för att prata mindre, men det gick ju såklart inte. Sen är jag klanti, som kör in i garageväggar och slår mig på dom mest konstiga sätt. Också jobbigt i perioder. Sen är jag förvirrad och glömmer saker, råkar ut för mystiska män i slängkappor som hoppar in i bilen och massa annat skumt. Jag skrålar och headbangar när jag kör bilen och gör världens sämsta fuldans när jag är på gott humör hemma. Men jag bjuder på det :)
Ja kan också säga exakt när jag verkligen hittade tryggheten i mig själv och varför. Den 14e juli 2009 vet dom flesta av er att mitt liv påverkades radikalt då pappa gick bort. Han hade alltid varit en ledstjärna och rådgivare och nu var jag tvungen att lista ut allting själv. Det var svårt, men nyttigt. Har lärt mig supermycket om mig själv och vet precis vad jag klarar av och var mina gränser finns. Jag fick söka min egen väg, och hittade mig själv på nåt sätt.
Jag vet att många tycker att jag är för energisk, att jag pratar för mycket och att jag är ganska slarvig, men dom människorna struntar ja i. Varför lägga energi på dom som inte gillar mig, när det finns så måna som gör det? För den jag är. Och jag gillar ju mig själv, precis som jag är, och det är väl ändå det viktigaste?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar