Ibland är det nästan som om det värker i mig när jag tänker på det. Att man är så otroligt fäst vid en annan människa att det känns som att hela tillvaron ska rasa om man blir minsta lilla ovänner. Man tycker att det inte borde vara ett problem med kommunikation för mig som är utbildad kommunikatör och jobbar med det dagligen, men hur gör man i personliga relationer? Där slutar hjärnan att tänka rationellt.
Ibland kan jag t.ex. känna mig ensammast i hela världen. Vet att det inte är så och känner mig löjlig. Har bra kontakt med min familj och har många nära vänner som jag vet bryr sig om mig. Och så har jag Magnus. Eller har jag? Ibland så är vi mil ifrån varandra, trots att vi sitter vid samma frukostbord.
När vi träffades så bodde jag i Jönköping. Det är 23 mil. Vi pratade i telefon varje dag, men sågs bara varannan vecka typ. Men det tvingde oss att verkligen kommunicera. Vi PRATADE verkligen med varandra. hade långa samtal om allt möjligt. Det var trevligt. Jag saknar det. Nu när vi bor så nära handlar diskussionerna mest om pengar, eller vad vi ska äta till middag och att vi borde motionera mer. Var tog samtalen vägen? Nu när vi är så näram känns allting så långt borta. Ska det vara så?
Varje dag hör och ser man i media att folk som ska älska varandra bråkar om både smått och stort. Kvinnor blir misshandlade för att dom inte har gjort tillräckligt rent i köket och män förbjuds att träffa sina barn för att dom sneglat för mycket på nån annan kvinna på en fest. Var tog kärleken vägen? Varför bråkar vi med dom vi skulle tycka om?
Varför ägnar vi mer av vår vakna tid åt att vara sura på varandra än att kramas och tala om för dom vi älskar att dom är betydelsefulla för oss? Den här veckan ska jag föregå med gott exempel och försöka ine bli arg och ge många kramar och komplimanger istället. Om alla som läser det här tar efter mitt exempel så får vi kanske det lite tevligare i vår lilla dela av världen i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar