tankar om allt möjligt...

Idag gör jag ett försök att använda den nya Google-knutna bloggen. Har fortfarande inte lyckats publicera några bilder, men tekniken ger väl med sig så småningom, förhoppningsvis. Jag är ju så duktig, som Kenneth sa när han ringde mig i morse. Sen förtydligade han att han inte försökte smickra mig, utan att han faktiskt tyckte att jag är jätteduktig. Det var ju urgulligt. Sånt värmer bättre än tre vedträn på elden eller en...... ja, ni vet vad ;-) För övrigt ville han att jag skulle skriva ett tips till tidningen om att vi har utställning på Dunkers Kulturhus nästa helg, så det har jag gjort. *Nog med smygreklam nu* Det jag egentligen tänkte irritera mig på idag var tre saker som jag läste i tidningen när jag satt och åt frukost. Tänk att man ska behöva börja dagen med att bli irriterad och förundrad över hur folk kan vara så otroligt dumma i huvudet. Efter min politiska revolt i tonåren så brukar jag inte hetsa upp mig så mycket längre. Jag har lärt mig att välja mina strider, men det betyder inte att jag inte fortfarande har åsikter. De är kanske dock lite mer förvirrade rent partipolitiskt. 1.) Nån jävla förståsigpåare har uttalat sig om att doping leder till tjocka lår -meaning: Anja Pärson skulle vara dopad. Det var det dummaste jag hört! Har han sett Anjas övriga kroppsform?! Hade hon haft smala lår skulle jag börjat oroa mig, för hon har ju inte direkt den mest slanka kroppen i övrigt. Men Herregud, hon är ju så bra att hon måste vara dopad! Det skulle inte kunna vara så att hon är bra därför att hon tränar väldigt mycket, vilket i sin tur leder till att man får ganska kraftiga benmuskler? För övrigt är det nu heller inte svenska idrottare, i varje fall inte skidåkare, som förknippas med dopingskandaler heller. 2.) Jag läser ett politiskt debattinlägg av en folkpartistisk kommunpolitiker i Höganäs angående fackföreningarnas hetsjakt på företagare, och måste faktiskt inse att jag håller med henne. Handelsfacket bedriver blockad mot make-up store i Kristianstad för att få kvinnan som driver butiken att skriva på handels kollektivavtal för sin enda anställda, som för övrigt redan har bättre betalt än enligt kollektivavtalet och är nöjd med sina arbetsvillkor. Vad är meningen med detta? Facket ska väl lägga sin energi på bättre kollektivavtal och på att hjälpa dom som blivit orättvist behandlade, inte tvärtom. Min mamma, inbiten socialist som hon är, tycker att facket är ju så viktigt. Utan dom står du utan stöd. Jaha, men om jag får 200 kr mer i månaden utan kollektivavtal och min arbetsgivare skriver på avtalet och jag måste betala dessa 200 kr i medlemsavgift till facket varje månad.... vem har då tjänat på det? Inte är det jag i alla fall. 3.) Nån dum idiot har skrivit en inlägg på hd.se och tycker att de som inte köper alliansens nya politik kring bidrag och a-kassa är arbetslösa och sjukskrivna. Hmm, undrar varför? Vidare tycker han att nån måste ju jobba och man ska inte uppmuntra folk till att leva på bidrag. Lilla gubben, du har ingen aning om vad du pratar om. Idag ligger alfa-kassan på mellan 4-6000 kr i månaden. Vem väljer frivilligt att leva på dom beloppen? A-kassan ger något bättre utdelning, men bara därför att du tjänat ihop till det själv. Jag, som egentligen är berättigad till arbetslöshetsersättning och med den haft råd att betala en hyra, får inte ut några pengar alls för att jag halvfartsstuderar och tvingas därför att bo hemma hos mamma. Dom som går på socialbidrag är i flera fall invandrare som inte får jobb p.g.a. sin utländksa bakgrund, ensamstående mammor som aldrig får ett öre över samt nyblivna studenter som inte kommer in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten i Sverige sjunker, totalt sätt. Ändå ökar den bland ungdomar, 18-26 år. Hur kommer detta sig? Som ung får man aldrig en chans att ta sig in på arbetsmarknaden och tvingas därför att studera längre och höja sina studieskulder. Med det alternativet är det klart att vissa hellre väljer bidragen, men det är egentligen aldrig fråga om nåt val. Regeringen vill lösa detta genom att höja fackföreningsavgifterna och sänka a-kassan. Vem hjälper denna åtgärd egentligen? Som jag ser det enbart den som har ett välbetalt jobb redan och inte är med i facket, men det är ju bara en tidsfråga innan det blir obligatoriskt. Nä, lägg pengarna på att få ut ungdomar på arbetsmarknaden istället, t.ex. genom subventionerade arbetsgivaravgifter för den som anställer folk under 26 så ska ni se att det händer saker. Och avskaffa arbetsförmedlingen förresten. Dom gör inget vettigt ändå! Fast det är klart.... då kommer ju allt inkompetent folk som jobbar där också att vara arbetslösa. Vi behåller arbetsförmedlingen så att dom kan jobba där, för det finns väl ingen annan som vill anställa dom.

tankar om vägval...

I år firar scouting som rörelse 100 år. Samma år passar jag på att jubilera med tio år som scout. 1997 var jag på mitt första riktiga scoutläger, en fjällvandring i Ammarnäs. Då var jag patrullscout och gick i sjunde klass. Scouting öppnade en helt ny värld för mig. Jag var uppväxt på snobbområdet Tågaborg i en familj som egentligen tillhörde övre medelklass, men min pappa satt i kommunfullmäktige för VPK, som det hette på den tiden, och jag var uppfostrad med typiska arbetarklassvärderingar. Detta ledde såklart till en hel del förvirring. Vem var jag egentligen? När man går i högstadiet så brukar man få göra ett vägval. Redan där börjar vi bestämma vilken sorts människa vi vill bli när vi är vuxna. Jag hade två val. jag kunde antingen revoltera mot min uppväxt och bli anarkist eller punkare eller nåt, men det verkade ärligt talat ganska så jobbigt att fixa håret och käderna och så till det varje morgon. Eller så kunde jag bli värsta brat-ungen och bara gå i märkeskläder och börja spela golf, men den ekonomin hade jag inte riktigt och mina föräldrar hade aldrig gått med på att betala för sånt som dom skulle kalla för onödigt. Så vad skulle jag göra? Jag spelade handboll på elitnivå när jag gick i högstadiet. Man tränade tre gånger i veckan och så åkte man iväg flera mil till SM-slutspel och sånt på helgerna. Detta tog väldigt mycket tid. Och ärligt talat var det inte lika roligt att vara duktig som när man bara spelade för skojs skull. Så fort man gjorde minsta misstag så blev lagkamraterna arga, och så fort man missade en träning så fick man sitta på bänken hela helgen. Det handlade plötsligt bara om att vinna och inte alls om att ha roligt, så jag bestämde mig för att elitsatsning nog inte var något för mig. Men nu hade jag helt plötsligt en himla massa fritid att slå ihjäl istället så vad skulle jag göra? Många i min klass gick på scouterna, bl.a. min bästa tjejkompis, och när man hade lektioner som t.ex. slöjd där man faktiskt fick lov att prata med varandra så berättade dom alltid om hur kul dom hade haft under helgerna på något läger. Det verkade trevligt och dom hade sån gemenskap. Jag hade en masssa fritid så jag frågade om jag fick följa med nångång. "Självklart, alla är välkomna", fick jag till svar. Redan nästa tisdag följde jag med Jennie till scouterna och sen dess har jag varit hopplöst fast. Jag hade hittat min nya livsstil, en tredje väg att gå. Efter elitidrottens hårda klimat var det underbart att komma till scouterna. Alla hjälptes åt och alla kunde bidra med något, och ingen skällde på en för att man gjorde fel utan man fick ta om det tills det blev rätt. Det handlade inte om att vara bäst, utan om att ha roligt tillsammans. Man skulle heller inte kunna allt när man kom dit, för meningen var att man skulle lära sig. Detta tycker jag fortfarande är det bästa med scouterna, och jag försöker förmedla det budskapet till mina minorer. Nu har jag nästan 8 år som ledare på något sätt bakom mig, och har suttit i distriktsstyrelsen i tre år, men jag hittar fortfarande nya utmaningar i min scoutroll varje dag. Det tycker jag är helt fantastiskt. Man blir aldrig "färdig" som scout utan utvecklas ständigt. Det är en verksamhet som är öppen för och uppmuntrar ständig utveckling. Därför är utvecklingsarbetet inom rörelsen bland det viktigaste som finns. Vill vi uppmuntra våra scouter att utvecklas som personer och som scouter så får vi aldrig sluta att jobba för att utvecklas själva. Vi får inte se oss själva som färdiga bara för att vi är ledare eller kårordförande eller distriktsstyrelsemedlemmar. Det finns alltid nya mål att jobba mot, nya utmaningar och nya kunskaper.

tankar om blondiner....

Först måste jag bara få irritera mig på alla pundhuvuden på msn. Om jag inte vet vem en person är och han eller hon inte finns i min kontaktlista, varför tror denna person då att jag ska svara på typ sju meddelanden när jag dessutom har angivit statusen "Inte vid datorn". man får fan aldrig vara ifred från småkillar som tror att dom är så jävla intressanta.

Så här är det. Blondes have more fun. Actually. Alla brunetterna är avundsjuka på detta och sitter hemma och sprider ut elaka rykten om blondiner titt som tätt. Som blondin har jag nog hört de flesta blondinskämt som finns, men eftersom jag nu är en blond tjej som tycker om att ha roligt och njuta av livet, så bjuder jag på det. Så här kommer några till:

Vet du hur man får upp en blondin på ett tak?
Man säger "Drinks are on the house"

Vet du varför det står 17 blondiner utanför en bar?
För att man måste vara 18!

Varför öppnar blondiner mjölken i affären?
Det står "öppnas här" på paketet

Varför smyger blondinerna omkring på apoteket?
Dom vill inte väcka sömntabletterna!

tankar om ålder...

I lördags fyllde jag 24. Det är ju inte så mycket kan man tycka, fast det beror nog på hur man tänker. När man var liten och tänkte på sig själv när man var 24, nog skulle man ha kommit så mycket längre med sig själv och sitt liv än vad man faktiskt gjort? Det kändes liksom mycket mer då.

Tonåringar gör mig tvärnervös. Inte dom jag själv är ledare för på scouterna, men såna som man hamnar bredvid på bussen och så. Har funderat på vad det där beror på. Det handlar nog om min egen roll gentemot den yngre generationen. Jag menar, dom jag är ledare för på scouterna har jag en klar auktoritär roll över på nåt sätt, men småtjejerna på bussen? Antingen känner jag mig barnslig för att jag rycks med i deras samtal och tycker att det är kul, eller så känner jag mig jättegammal för att jag tycker att dom är jobbiga som inte kan tala i normal samtalsnivå. j, ni vet säkert hur jag menar.

På nyår hade Maria lite impulsiv fjortisfest hemma. Ungefär halva sällskapet var 19 år i alla fall. Det spelar väl inte så stor roll, tänkte jag innan, men faktum är att fem år kan göra stor skillnad. Det kan också vara otrolig skillnad på en kille som är 19 och en tjej som är 20. T.ex. så behöver jag aldrig bära hem mina kompisar, klä av dom och duscha av dom spyorna, för med åren har man lärt sig vart gränsen går och det är inte heller en statuspryl att bli "så jävla full,alltså".

kanske kan jag också bli nervös av tonåringar för att jag känner mig underlägsen där jag borde vara överlägsen. Jag är äldre än dom, har bott hemmifrån och även om jag inte är rik så har jag mer pengar än dom som jag bestämmer över själv. Men i själva verket kan jag bli avundsjuk på deras bekymmersfria vardag med gymnasiestudier och ingta räkningar. Jag är äldre så jag borde veta mer om livet, men vad har jag att lära dom? Hur man blir behandlad på arbetsförmedlingen, hur man fyller i ett kassakort till a-kassa och hur man ansöker om studielån kanske, men knappast nåt mer.

Med detta sagt hoppas jag att 2007 blir ett bättre och mer givande år för mig och att jag kommer en bit på vägen, med jobb och körkort och egen bostad. Då har jag uppnått mina, för tillfället, uppsatta mål.

tankar från jobbet...

Verkar som om varenda människa är ute och handlar julklappar idag. Åtminstone är det ingen som sitter hemma och svarar i telefon när jag ringer. Sitter här helt själv och ingen vill prata med mig. Dom som jobbar på marknadsavdelningen har julbord i cafeterian just nu, så dit kan man inte heller gå. Enligt Lotta så skulle dom visst ha nåt möte med sin nya chef idag så det är väl därför dom slår på stort....

Jag ska dock vara så himla glad att jag har det här jobbet. Det är inte många timmar i veckan, men det är ganska bra betalt och inte alltför tråkigt (dom dagar nån vill svara iaf). Nina (från entek) har inte ringt mig och jag vet inte hur jag ska tolka det. Antlingen är hon inte intresserad av att tala om för mig vad hon fått för klagomål, och då är det inte lönt att jag lägger ner mer energi på att ringa tillbaka. Förresten är det inte värt att lägga ner ett skit på ett företag som behandlar sina anställda så. Eller så är hon på semester och har av den anledningen inte hört mitt meddelande, och då är det ju inte lönt just nu i alla fall.

Den här månaden kommer sluta på back, men det brukar ju December göra. Jag begriper inte hur folk kan klaga över att dom har mindre och mindre pengar och samtidigt slår julklappshandeln nya chockrekord för varje år?! Därför folk är så fattiga resten av året eller vadå? Sen närr blev vi människor mer intresserade av materiella ting än av allt annat julen innebär? Istället för att fokusera så mycket på julklapparna hade väl folk kunnat fokusera på familj och vänner och den gemenskap och kärlek som de innebär. Då behövs inga prylar. Den moderna människan har helt felprioriterat sina värderingar.

På tal om konstiga värderingar... Fredrik Reinfeldt, var är mitt jobb? Du säger att bara man vil ljobba så får man ett jobb. Det är så in i helvete osant. För oss ungdomar finns det bara skitjob och behovsvikariat där dom ringer samma morgon och man vet aldrig om man får ihop sin månad. Tror inte att vår kära stadsminister varit så kaxig gällande sysselsättningsfrågan om han själv varit arbetslös nångång....

Nä, nu får man väl fortsätta att försöka sköta det lilla jobb man faktiskt har. Sen ska jag hem och äta och packa upp dagens inköpta julklappar och varaor och gå igenom ekonomin igen....

tankar om demokrati

På svenska scoutförbundets årsstämma i helgen behandlades lite olika propositioner. Vi, som var där som representanter för vårt distrikt, hade fått med oss vad våra medlemmar tyckte lokalt från vår distriktsstämma. Vi var också eniga styrelsen emellan, vilket vi har turen nog att bruka vara. Men plötsligt hände något? Någon som stod på påverkanstorget (och uppenbarligen inte alls höll sig objektiv) påverkade någon av oss att tycka annorlunda. Helt plötsligt står jag själv med kommentaren att jag får gärna tycka vad jag vill i mitt eget namn. Men nu var jag ju inte där som privatperson, utan som representant för mitt distrikt. Kan man verkligen tycka precis vad man vill då?Vi har inga bundna mandat när vi åker på stämma, så rent regelmässigt får vi rösta som vi vill. Men eftersom vi är valda representanter för en grupp så borde det ligga i vårt intresse att rösta i enlighet med den här gruppen, eller? Eftersom vi var oensa inbördes, borde vi då inte låtit det beslut vi fått med oss från vår stämma vara det avgörande? Nä, för tydligen sysslar vi inte med demokrati inom scouting. Här är det minsann inte majoriteteten som bestämmer, utan den som sitter på den tyngsta posten. Sen när är vi en rörelse som styrs med diktatur? Är det så så konstigt att vi inte får folk att engagera sig eller säga sin åsikt? Det hjälper ju inte ändå, säger dom, och sorgligt nog så verkar det som att de som säger så i de flesta fall har rätt. När man sysslar med demokratifrågor och jobbar i en styrelse i en opolitiskt verksamhet så är det också viktigt att kunna skilja på sak och person. Bara för att man har olika politiska värderingar privat, så kan man fortfarande sträva efter samma sak i en styrelse. Och bara för att man inte gillar någon personligen, så måste man kunna samarbeta ändå. Jag är en bra människokännare, så jag känner direkt av vilka som inte gillar mig och inte tycker att jag har i styrelsen att göra. Men det betyder väl inte att jag sitter och säger emot dessa personer i sakfrågor bara därför att.... Så skapar man inte en utvecklande verksamhet och ett bra samarbete. Det gör man däremot genom att lägga personliga känslor åt sidan och fokusera på det som är viktigt i sammanhanget.

tankar om att arbeta....

Tänk att det ska vara så svårt att få tag i ett arbete som man trivs med, oavsett vad man har för utbildning. Varför är det så? Rebecca sa i fredags att hon inte trivs med sitt jobb, men hon stannar ändå för vad ska hon annars göra? Tänk, så hemskt att det ska behöva vara så.... Magnus klagar också jämt och ständigt över sitt jobb, och det verkar inte finnas många som faktiskt trivs med vad dom gör.

Själv har jag ju haft dom mest konstiga jobb, från att klistra etiketter i broschyrer till att tvätta containrar. Till slut är det helt enkelt så att man jobbar med vad som helst, om valet är att inte jobba alls. Så just nu kan jag inte förstå folk som klagar på sina jobb. Dom har ju jobb och tjänar pengar! Fast efter mina fem veckor på entek så var jag ganska trött på det, så jag förstår att man kan tröttna efter ett tag.

Just nu har jag fullt upp med allt möjligt, så jag har svårt att se vart jag skulle få plats med ett rikigt jobb. Men ikväll ska jag i alla fall försöka mig på att jobba några timmar på HD, som marknadsundersökare. Har ett antal funderingar kring detta. Det är lite inom mitt område i alla fall, och det är ju alltid bra att få in en fot på en tidning, oavsett i vilken ände man börjar. Eftersom jag inte är en morgonmänniska så är ett kvällsjobb egentligen rätt för mig, men när det kommer så här mitt inne i en termin så försvårar det mina uppdrag för scouterna och lite annat som ligger på kvällstid, men man vänjer sig väl. Känner bara att jag inte vill vara uppbokad på varenda kväll i veckan, utan kanske ha tid att få sitta hemma framför teven en kväll också. Men nu ska det ju vara två kvällar i veckan är det tänkt så det ska väl gå att lösa om man planerar ordentligt.

Inte ger det pengar så att man kan försörja sig heller, men det är ju bättre än inget. Annars kan man ju tydligen bara få städjobb efter en högskoleexamen och det är ju verkligen det man jobbat hårt och skaffat sig en massa studieskulder för, eller? Kanske inte, men idag är det faktiskt så att man får vara glad för det lilla man kan få, även om det kanske inte är det man helst vill ha.

Läs också Marias blogg
http://swingebling.blogspot.com

tankar om scoutverksamheten

Tänk att man ska ha så lätt att få ideella meriter. Dessa meriter är lättast att få, kanske för att det inte är så hård konkurrens om dom. Vem vill jobba gratis liksom? Tänk efter, för du kan få nytta av det senare. På flera av anställningsintervjuerna jag har varit på har dom frågat om mitt engagemang i scouterna. Det står klart och tydligt i mitt cv att jag är scout, och pysslar med lite diverse i styrelse och förening. Många vill veta mer om detta, speciellt de som varit scouter själva. Då hittar man genast något kul att prata om och intervjun blir mer avslappnad och naturlig.

Nu när jag är arbetslös försöker jag att fylla mina dagar med så mycket som möjligt ändå. Som arbetslös tar man på sig mycket för att ha något att göra, men det händer också ganska ofta att folk utgår från att jag har bättre tid till saker än vad dom har. Det är ju i grunden sant, men min tid tar fort slut på det viset. Jag har mina miniorer varje vecka, och det kräver tid och förberedelse, men det vill jag för allt i världen inte släppa. Avdelningsarbetet är grunden och kärnan i verksamheten och det är den som gör scouting roligt.

Styrelsearbetet lägger jag ner mycket mer tid på generellt, men det är inte alls lika roligt. Varför är det så? Kanske är jag villig att lägga ner tid på det som är mindre roligt helt enkelt därför att det faktiskt är viktigt. Det är viktigt för att verksamheten ska kunna utvecklas, och utvecklas inte verksamheten så tröttnar jag nog snart på att lägga ner tid och kraft på den.

man kan också fundera över när scouting gick över från att vara något pinsamt till att bli en merit, något positivt i andras ögon. Någonstans på vägen slutade jag att knäppa jackan över min scoutskjorta (nåja, kanske inte på systemet då) och började sträcka på huvudet i den. För jag upptäckte att med åldern försvinner helylle-stämpeln. Eller vänta! Nä, den försvinner kanske inte, men den har inte längre en negativ klang. Detta är ett bevis på att inte bara verksamheten utvecklas, utan även vi människor.

tankar om körkort...

Det här med att övningsköra med Magnus var ju en fin idé. Vi har typ bara blivit ovänner sen vi startade. Först för att jag tyckte att han kunde utgå ifrån att jag kunde framföra en bil efter 22 körlektioner, och nu för att jag känner mig nervärderad när Magnus börjar rabbla trafikregler. Okej, jag missade att stanna vid en stoppskylt, och det var fel. Men jag visste vad jag gjorde för fel och varför. Klarade faktiskt min teori, och tycker inte att jag behöver hela regelboken varje gång jag gör nåt fel... är ju det jag lär mig av. Det är stor skillnad mellan att inte kunna reglerna eller att inte ha rutin på att tillämpa dom...

Just nu känns det som att jag vill ha mitt körkort bara för att folk ska sluta tjata på mig istället för för min egen skull. Det känns som fel motivation, och jag behöver nog få känna att det är lite roligt också, men det går ju inte om man bara får höra felen hela tiden, och aldrig nåt bra. fast sen har jag ju lagt över 10 000 kr på det också, så det är ju en liten morot i sig.

Pengarna är av förklarliga skäl slut. Hur kan det vara så dyrt med körkort? Moment 22 blir det också, för jag får inget jobb utan körkort. Men hur ska jag ha råd att ta körkort utan ett jobb? I stort sätt alla pengar jag tjänade på mina fem veckor på entek har gått åt till körkortet, och nu är de slut. Pappa har lovat att betala halkkörningen, och nu kan jag övningsköra med mamma och Karlsson också plötslig, så det underlättar ju ekonomin lite. När mamma hörde att pappa gått med på att betala halkan så gick hon med på att betala uppkörningen. Inte låna pengar till den då- utan få dem. Hon kan ju för allt i världen inte vara sämre än pappa. Hur hade det sett ut? ;-)

Annars går det väl ganska bra. Måste få lite rutin bara, men börjar känna mig ganska lugn och trygg bakom ratten. Får ta mörkerkörningen snart, och så ska jag försöka boka in en körlektion som Magnus kan följa med på så att han får höra och se vad jag och Patrik håller på med där. (Hmm... det där lät kanske lite fel?) Imorgon ska jag köra med Peter istället, eftersom patrik tyckte att det kanske var nyttigt att jag fick ett utlåtande från någon annan också. Det kan ju vara bra för att veta hur man ligger till. Ska fråga också hur lång tid till jag ska vänta med att boka halka och mörkerkörning.

Enligt Julia, som klarade sitt kort i måndags, var inte uppkörningen så hemsk, så nu känner man sig lite lugnare faktiskt. Imorgon ska det ut och dansas och tänka på lite annat och lägga (lite iaf) pengar på något annat, och det ska bli ganska skönt faktiskt.