Var ska man börja?

Dödsannonsen står i tidningen idag, tillsammans med den dom satte in från jobbet. Känns overkligt att se, men dom blev jättefina och precis i hans anda.

Har verkligen upptäckt hur uppskattad min lilla papi var. Jag visste att han var uppskattad, men att det skulle avspegla sig i att så många bryr sig om att höra av sig till mig för att tala om det, hade jag nog inte räknat med. Har huset fullt av snittblommor och har fått jättemycket fina samtal och brev. Känns bra att veta att många kommer bära honom med sig i minnet.

I tisdags och onsdags var jag jätteledsen, men nu har det faktiskt lagt sig lite. Blev lugn osh sansad av att åka till farmor och hjälpa henne hantera sin sorg efter att ha förlorat en son. Det är ju faktiskt jobbigare och mer onaturligt än för mig. Men jag tror också att jag inte hunnit greppa än vad det verkligen innebär att han är borta. Att jag aldrig kan gå till honom mer för att få råd om saker och så. Han har varit den kloka ledstjärnan i mitt liv, och min faster sa precis samma sak. Även på sin egen dödsbädd ledde han mig i hur jag skulle hantera hans död. Det är stort.

Har fixat den solist jag ville ha till begravningen och har snälla, underbara vänner som ställer upp med servering och dukning, men sen har jag verkligen ingen aning om var jag ska börja. Har bett begravningsbyrån om hjälp med boupptäckningen, så att jag skulle slippa hitta ytterligare en person att fråga. Men många har erbjudit sig att hjälpa till när jag väl kommer på i vilken ände, och det känns skönt att ha så otroligt fina väner. Det är guld värt och jag har nog inte insett hur bra dom är förrän nu. Men det är ju i såna här lägen dom testat. Nu vet jag vilka dom är. Tack för all hjälp och stöd.

Och tack till Julia för att du piggar upp mig med söta bilder! Ska nog åka och hälsa på Doris idag och få en sötdos till. Fast hon börjar bli stor nu....