Systemapoteket?

http://hd.se/helsingborg/2008/03/28/tvaa-fast-foer-apoteksinbrott/

Alltså, inte för att verka petig, men sen när säljer dom vin på apoteket?

Grisiga kärleksaffärer och komiska funderingar

Man måste kyssa många grodor innan man hittar sitt svin. Eller hur var det nu? jag känner i alla fall att jag förmodligen hittat min gris åtminstone. Den där känslan av att bara krypa tätt intill och känna hans värme, dra in hans lukt. Så härligt.

Var på Comedyclub kväll igår. Några nya ansikten och nåt känt. Tänkte förmedla, och eventuellt reflektera en aning kring, de tankar som kom upp under kvällen. Var en del som var en aning långsökta (som Peking = pointing, haha) men några var också riktigt tänkvärda.

1. Om man inte får sälja "chokladbollar" för att dom innehåller för lite choklad för att få heta så, hur mycket neger ska man då ha i för att få kalla det negerbollar?
Och när vi ändå är inne på temat negerbollar, så är det ingen "neger" som klagar på det namnet. Vi har ju döpt nåt av det godaste som finns efter hans ädlare delar!

2. Om en fullvuxen björn sover sex månader i sträck, hur många veckor är han då morgontrött efteråt? Och hur länge sover en tonårsbjörn? Tål att tänkas på.

3. Det är ett tecken på att man börjar bli gammal och få hängbröst om man kan få en blyertspänna att stanna om man fäster den under bröstet. Hur gammal är man då om man får två whiteboardpennor och en tavelsudd att stanna kvar där?

4. För att fortsätta lite på ovanstående fråga så kan man ställa sig en fråga som jag garvade ganska bra när min mamma frågade mig. Vad heter Whiteboard på engelska?

Kan jag hjälpa dig?

Jaha, vad ska man svamla om för smart här idag då?

Gud vad man kan bli trött på att vara trevlig mot folk. Speciellt en dag som den här när man är allmänt aptrött ändå. Jobbar man på kundtjänst måste man vara glad, trevlig och käck precis hela tiden. Ibland kan man bli så trött på sin egen munterhet att man håller på att kräkas. Så är det idag. Känner mest för att vara tjurig och osocial idag, men det går ju inte riktigt.

Efter jobbet kan jag inte heller åka hem och tjura. Glömt min kalender hos mamma så den måste jag hämta, ska åka hem till till pappa också och tejpa en flyttlåda i botten, så att inte mina saker trillar ut när jag ska lyfta den. Ska hem om i lägenheten och se hur det ser ut också. Hyresgästföreningen har rått mig att anteckna hela händelseförloppet allt eftersom.

Sen ska jag lämna min klocka på lagning, fixa nåt litet att äta och ha scouterna. Om det nu kommer några ungar idag. Dom har ju påsklov den här veckan. Efter det ska jag på Tivoli på stand up. Jösses, vilken dag det blir.

Är man konstig om man känner för att tjura ibland? Om man bara känner för att dra täcket över huvudet och skita i allt. Är man konstig då? Hmm. Fast iofs... jag har ju alltid varit konstig så det är väl en obetydlig skillnad.

Internationell lokaltidning?

Helsingborgs Dagblad är en tidning med gamla anor. Privatägd av en familj i Helsingborg har det varit en tidning som gått i spetsen för pressutvecklingen i hela Sverige. Bl.a var man 1994 första svenska dagstidning som hade en nätupplaga.

När tidningen bestämde sig för att förnya sig för några år sedan slog dom sig ihop med Nordvästra Skånes Tidningar, NST, ändrade format till tabloid och förnyade sin logga. För att behålla den lokala förankringen har man sedan länge valt att ha en helsingborgsstaty, gudinnan från hamntorget, i sin logga.

En kompis till mig var nyligen på Asienresa och tog då denna bild i HongKong. Någon har snott HDs logga rakt av, med statyn och allt, och valt att använda den till sina produkter. Snacka om produktplacering. Känns sjukt osannolikt.

Blub blub blogg

Tur att vi äntligen har hittat ett sätt att kommunicera nu. Jag bloggar mina tankar, Magnus läser dom. Om jag har tur (eller otur beroende på vad jag skrivit). Så nu har vi iaf en envägskommunikation. Återstår att han börjar blogga för att vi faktiskt ska kommunicera med varandra.

Precis när jag funderade på att dra in Hyresgästföreningen för att få lite gjort i min lägenhet äntligen så ringer fastighetsskötaren mig på jobb (tur att jag mailat honom mitt direktnr igår för att jag ville ha kontakt). Dom har tydligen stått och bankat på mig hela morgonen, men jag var inte hemma så jag är ju helt clueless (som vanligt). Iaf så har grannarna ovanför fått en vattenläcka som runnit ner i mitt vardagsrum. Hantverkare inkallade med omedelbar verkan.

Fick köra hem och överlämna extranycklar så att dom kan ta itu med allt varmvattnet som ligger i min vägg och under halva mitt golv. På köpet får jag lagt nytt parkettgolv och tapetserat om i vardagsrummet. Himmel vad olycklig jag blev, eller inte. Ska bli skönt att få nåt gjort och nu har dom inget val längre.

Inte varje dag man kan ha tur i oturen. Min kollega Mariette påstår att man drar till sig saker som man vill ska ske, dvs, jag har dragit till mig fukt genom väggen eller? Hmm... Vet inte om jag tror på det där, men lite skadeglad mot hyresvärden är jag allt. Och skadeglädjen är ju den enda sanna glädjen, eller hur var det nu?

Ensamhet i tvåsamhet

Ibland är det nästan som om det värker i mig när jag tänker på det. Att man är så otroligt fäst vid en annan människa att det känns som att hela tillvaron ska rasa om man blir minsta lilla ovänner. Man tycker att det inte borde vara ett problem med kommunikation för mig som är utbildad kommunikatör och jobbar med det dagligen, men hur gör man i personliga relationer? Där slutar hjärnan att tänka rationellt.

Ibland kan jag t.ex. känna mig ensammast i hela världen. Vet att det inte är så och känner mig löjlig. Har bra kontakt med min familj och har många nära vänner som jag vet bryr sig om mig. Och så har jag Magnus. Eller har jag? Ibland så är vi mil ifrån varandra, trots att vi sitter vid samma frukostbord.

När vi träffades så bodde jag i Jönköping. Det är 23 mil. Vi pratade i telefon varje dag, men sågs bara varannan vecka typ. Men det tvingde oss att verkligen kommunicera. Vi PRATADE verkligen med varandra. hade långa samtal om allt möjligt. Det var trevligt. Jag saknar det. Nu när vi bor så nära handlar diskussionerna mest om pengar, eller vad vi ska äta till middag och att vi borde motionera mer. Var tog samtalen vägen? Nu när vi är så näram känns allting så långt borta. Ska det vara så?

Varje dag hör och ser man i media att folk som ska älska varandra bråkar om både smått och stort. Kvinnor blir misshandlade för att dom inte har gjort tillräckligt rent i köket och män förbjuds att träffa sina barn för att dom sneglat för mycket på nån annan kvinna på en fest. Var tog kärleken vägen? Varför bråkar vi med dom vi skulle tycka om?

Varför ägnar vi mer av vår vakna tid åt att vara sura på varandra än att kramas och tala om för dom vi älskar att dom är betydelsefulla för oss? Den här veckan ska jag föregå med gott exempel och försöka ine bli arg och ge många kramar och komplimanger istället. Om alla som läser det här tar efter mitt exempel så får vi kanske det lite tevligare i vår lilla dela av världen i alla fall.

http://hd.se/inrikes/2008/03/12/tio-aars-faengelse-foer/

Alltså seriöst; Hur normal kan man vara om man hoppar från fjärde våningen på ett hus? Och sen hävdar att man är oskyldig. Hoppade du för skojs skull då eller? Skulle dussutom inte förvåna mig ett dugg ifall jag vet vem personen i fråga är.

Lite sexualkunskap

Fåraherden Syphilis uppträder i en medicinsk lärodikt av Girolamo Fracastoro (1483-1553). Titel på dikten var Syphilis sive de morbo gallico, vilket betyder "Syfilis, eller om den spanska sjukan". Ordet och namnet Syfilis är sammansatt av latinets sus (svin) och grekiskans philos (vän). I berättelsen retar herden guden Apollo, vilken straffar honom med sjukdomen. Fracastoro lär ha skrivit sitt verk med anledning av en epidemi bland franska soldater i Neapel 1495. Ursprunget till Syfilis ä omdiskuterat, men sjukdomen anses vanligen ha inpoterats av spanjorerna från det nyss upptäckta Amerika (allt skit kom från USA redan då). De första uppgifterna noteras på 1490-talet i medelhavsområdet. Smittämnet upptäcktes först 1905.

Den tyske gynekologen och sexologen Ernst Gräfenberg (1881-1957) var den första att göra ett pessar av guld och silvertråd. När han på 1940-talet forskade om födelsekontrollsmetoder, belav han den första att beskriva den punkt som uppkallats efter honom. Zonen "återupptäcktes" av amerikanska forskare (där har ni USA igen) på 1980-talet och kallades G-spot efter Gräfenberg. Den beskrivs som ett bönformigt område som vid stimulering via slidväggen kan famkalla vaginal orgasm. Existensen av G-punkten fortsätter att vara vetenskapligt omstridd.

En kondom är ett prevenivmedel i form av en böjbar hylsa av tunt gummi eller konstmaterial. Ursprunget är osäkert men kan komma av latinets "condomare" som betyder fullständigt tämnja/behärska. Enligt andra kommer ordet av 1700-talsengelsmannen Condom, som förespråkade fårtarmar som preventivmedel. Hur som helst har preventivmedlet fårtarm varit känt i många hundra år och England var mot slutet av 1700-talet en av världens största kondomproducenter.

Den bibliske figuren Onan ingick på befallning av sin far ett äktenskap med sin svägerska Tamar, efter att hans bror avlidit. Fick de en son ihop skulle han betraktas som förstfödd till hans avlidna bror. Detta ville onan inte gå med på så han tillämpade avbrutet samlag. Ordet onani avser alltså helt felaktigt självtillfredsställelse.

carpe diem! (men jag hinner ju aldrig ifatt!)

Jaha, här sitter man då igen och funderar över livet och ska försöka skriva ner nånting smart. Försöka duger ju... Inspirerad av Eva ska jag försöka bli lite flitigare med bloggandet. Åtminstone en vecka till innan jag börjar jobba heltid...

Hade riktigt rolig tjejkväll i fredags, åtta tjejer i min lägenhet. Sen fortsatte vi på stan. Var riktigt skönt att umgås utan killar. Missförstå mig inte, jag älskar killar, men inget går upp mot riktigt tjejsnack emellanåt. Vi blev fulla och glada, dansade lite Macarena och skrattade i massor, precis som det ska vara. Tror att det var flera av oss som behövde umgås utan killar.

Jag ska ju då inte bli sambo i alla fall. Åtminstone inte just nu. Fel timing. jag och Magnus är ganska överens om hur vi vill ha det för en gångs skull (kors i taket) och jag har kännt nåt slags inre lugn sen det brakade löst ordentligt och vi pratade om det. Vill få lite tid i min egen bostad under en sammanhängande period på över två månader då jag faktskt har råd att fixa till lite. Vill köpa två nya mattot, och så rev jag ner lampan i hallen mad dammsugaren i fredags och fick glassplitter i hela lägenheten så det behöver jag också köpa en ny. Skönt att kunna stå på egna ben lite. har krävts en hel del hjälp av mina föräldrar för att hålla mig på benen det här året.

Kommer att krävas den här månaden också, men sen :-) Ska bli skönt att få lite rutiner och nåt att göra också. Det är otroligt vad trött man kan bli på sig själv och hur slö man kan bli av att bara gå hemma. Den här veckan har Jennie varit hemma så hon har rastat mig lite. Var ute och gick två timmar i onsdags kväll också så lite uppryckning har man väl visat tecken på. Är väl så lagom dags nu när man ska börja jobba på dagarna istället.

kollektiva individualister?

Hur länge ska man vara tillsammans innan man börjar tänka "vi" istället för "jag och du"? Är det ett allmänt könsrelaterat fenomen att tjejer tänker "vi" fortare än killar eller är det bara jag som fått tag i en kille som är ovanligt slö på området?Skulle det kanske kunna vara en kombination av båda tidigare nämnda?

Jag tycker att det är viktigt att fortsätta vara sig själv, sin egen person, även i en relation. Man måste ha sitt eget liv, med intressen, kanske jobb, och egna vänner. Annars kommer man fort att tröttna på varandra och bli antingen tokiga eller helt insnöade. Det är också viktigt att detta gäller båda parter så att det inte blir så att den ena har eget liv men inte den andra.

I dagens samhälle gäller det att hålla hårt i jaget, och försöka ta sig fram här i livet med full självkänsla. Man bör hitta något som man verkligen brinner för för att detta ska fungera, men man bör inte glömma bort alla andra runt omkring. Alla relationer till andra människor bör innehålla ett visst ansvar för denna andra människa. Då menar jag t.ex. att man, i varje relation, bör både ge och ta.

Jag anser mig numera ha en så pass seriös och långvarig relation att jag numera alltid tänker vi. Men det innebär inte att jag har slutat tänka på mig själv, bara att jag kanske ibland ställer en extra fråga. "Har du nåt du vill hitta på ikväll? Är det då okej om jag träffar Maria istället?" typ. Eller som när jag är och handlar och skickar iväg ett litet sms och frågar om han vill ha nåt.

Tro nu inte att det händer tvärtom. Okej, det har blivit lite bättre men det är fortfarande katastrofalt. Han kan hämta mig nånstans och precis ha hämtat upp mat- till sig själv! Utan att fråga om jag vill ha. Eller också kan han säga att han bara vill sitta hemma och helt plötsligt är han nån annanstans fast han sagt till mig att han inte orkade gå ut. Var ska man dra gränsen? Vad är okej?

Jag vill självklart ha kvar mitt jag och mina vänner, och jag vill också att han ska ha kvar sig och sina. Men samtidigt vill jag komma först på prioriteringslistan. jag vill inte sitta hemma och vänta själv därför att alla andra är mycket roligare "men jag kommer snart" (snart visar sig ganska ofta vara ett tidsspann på över två timmar). Kan man inte kombinera? Så att jag kan följa med honom eller tvärtom eller att han nån gång i förväg säger att han har planer så att jag hinner planera med nån annan?

Visst vill jag vara individualist och behålla mitt liv och mina vänner, och visst vill jag gärna prioritera honom och vår relation. Men måste det ena verkligen utesluta det andra?

fenomenet blogg

Har ändrat lite av mina länkar till andras bloggar nu. Folk har blivit så dåliga på att skriva och hur kul är det att bara länka till sidor som aldrig uppdateras. Nä, istället hittar ni nu lite andra vänner som bloggar lite flitigare här till höger.

Inte för att jag är så fantastiskt duktig på att blogga själv, men det har ju i alla fall blivit betyligt bättre sen jag köpte datorn. Problemet när man går hemma arbetslös är ju att man har hur mycket tid som helst att skriva, men inte särskilt mycket att berätta om. man har också hur mycket tid som helst att städa och tvätta etc. men tyvärr så blir man ju ganska slö också oh sover gärna lite för länge för att hinna göra nåt.

Tillbringar överhuvudtaget hela mitt liv liggandes just nu. På soffan, eller i sängen. Inte klokt egentligen. Måste gå och kolla min syn för jag ser suddigt till och från och har ständig huvudvärk just nu. har inte haft råd att gå och kolla det. Jisses så mycket min första lön ska räcka till.

Den här veckan är jag grymt avundsjuk på alla människor som har råd och möjlighet att ta semester och åka skidor utomlands. Jag vill också åka skidor!!!

Söndag i solen

Tänka sig att när man rullade upp persiennen idag och tittade ut så var det nån som tänt en stor lampa på himlen. Solsken känner man ju knappt igen längre. Tycker mest att det varit full storm hela vintern, så det var ju en liten trevlig omväxling.

En annan trevlig omväxling är att min otur med jobb och pengar har börjat vända till nåt som eventuellt kan kallas för tur. Får väl se hur länge det håller i sig den här gången. Har börjat känna mig en hel del otursdrabbad det sista halvåret. Jobb, a-kassa, soc-bidrag. Ingenting har fungerat.

Så i början av veckan så lossnade det. Jag fick äntligen beviljat min a-kassa. Trodde att det skulle hjälpa mig. Tills jag såg utbetalningen. Efter skatt och karensdagar och massa sånt så fick jag ut hela 342 kr i torsdags. Det är tre dagars ersättning och allt jag fick ut för två veckor. Av min egen arbetslöshetsförsäkringen. Det är ungefär som om din bostad brinnner ner och försäkringsolaget betalar ut en ny dörrmatta på din hemförsäkring. Visst man har lite pengar i plånboken just nu, men jag kan fortfarande inte betala mina räkningar i slutet på månaden. Dessutom har csn räknat ut att jag ska betala 1800 kr per kvartal till dom, vilken inkomst dom nu har beräknat det på. Kommer defintivt inte att gå jämt upp i februari så jag får nog ringa och be om att få förlängt datum. Har lämnat in blanketter omn sänkning också. Är så trött på blanketter vid det här laget kan jag säga. man måste fan ha en högskoleexamen för att fylla i alla papper.

Februari-Mars övergången kommer att vara tuf, men det finns ett ljus i slutet på tunneln. Har fått ett heltidsviakriat 3e mars- 31 augusti på Johns Manvilles kundtjänst med bra lön. Så visst kommer det att lösa sig. Allt löser sig, det tar bara lite tid ibland. Under tiden ska jag njuta av solskenet, en av de få saker som fortfarande är gratis.

Gud älskar alla syndare, eller?

Jag var med mamma på bio häromkvällen och såg Arn. Mycket bra film, som dock gjorde mig aningen upprörd.

När Arn Magnusson är fem år gammal trillar han ner från ett utkikstorn på sina föräldrarsgård och blir sängliggande, svävande mellan liv och död en tid. Han föräldrar ber till Gud och lovar att om Arn överlever så ska dom skänka honom till Guds arbete. Arn överlever och hans mor tar med honom till ett munkkloster där han får växa upp. Hans laromästare i klostret är gammal tempelriddare och han lär Arn att hantera svärd och pilbåge.

Så småningom blir Arn vuxen och munkarna skickar hem honom. Han förälskar sig i en flicka och (givetvis) hon blir med barn. Båda ungdomarna sänds i kloster i en halv livstid för att de har syndat och barnet tas ifrån dem och får växa upp hos Arns farbror (spelad av Stellan Skarsgård).

I nunneklostret är dom otroligt elaka i Guds namn. Är det bara jag som missuppfattat det kristna kärleksbudskapet om förlåtelse och om att behandla sin nästa så som man själv vill bli behandlad? Räckte det inte med att ofrivilligt hamna i kloster och bli ifråntagen sitt barn? Måste dom vara elaka också? Det är ju inte riktigt den bilden man har av nunnor.

Likadant så skickas Arn till det heliga landet för att kriga mot muslimerna. Det visar sig att han är framgångsrik och överlever, men det får mig att undra hur många som dött i Guds namn? Hur många krig har utspelats i Guds namn? Den Gud som förespråkar respekt, förlåtelse och kärlek. Varför skulle han vilja ha krig i sitt namn? Jag får inte ihop den kristna tron med dem som är extrema utövare av den?

Filmen slutar lite utan att man får reda på hur allting blir, men man får en känsla av att dom som varit elaka kommer att få tillbaka det och straffas för sina egna synder. Det får mig ändå att känna att Gud, om han nu finns, faktiskt förespråkar någon slags rättvisa.

Tankar om 2008

Nytt år innebär nya utmaningar.Så vad förväntar jag mig nu av 2008? Tror inte att jag förväntar mig så himla mycket. Däremot finns det väl en del saker som jag hoppas på. Nu när jag hunnit fylla 25 så hoppas jag på att kanske till slut kunna leva ett liv som vuxen.

Steg 1 är att skaffa en vettig inkomst. Ganska trögt med timmar på posten just nu. har inte jobbat en enda timme den här sidan av årsskiftet. Den 28 januari bär det av till Stockholm. Där ska jag göra antagningsprover till SJ för att få bli lokförare. Klarar man testrna och den efterföljande hälsokontrollen så har man en avlönad utbildningsperiod på 30 veckor framför sig. Sen har man garanterat jobb i minst två år om man sköter sig. Hade varit så skönt.

Steg 2 blir då att köpa en körduglig bil så att man slipper låna mammas stup i kvarten. Det är ju inte speciellt många vuxenpoäng på det direkt. Provkörde lite förra veckan och vet på ett ungefär vad jag vill ha.

Steg 3 blir att flytta med Magnus till radhuset i Mörarp. mer vuxenpoäng än så blir det ju verkligen inte. Men det känns som något väldigt positivt och något som jag verkligen ser fram emot. Jo, det kan nog bli ett roligt och händelserikt år. Året när allting lossnar?

Bilderna från nyår/25-årsfest: klicka på rubriken

Tankar om Kenneth...

Kenneth har jobbat som anställd scout på Kulla Scoutdistrikts kansli sedan 1980. Han har haft en tjänst dels som kanslist, dels som konsulent, och varit spindel i ett väldigt stort nät. Kenneth har alltid hjälp till där han har kunnat, och kommit med uppmuntrande ord, och han har månat om alla oss olika individer inom organisationen.

I måndags när vi skulle ha styrelsesammanträde dök Kenneth aldrig upp. det såg heller inte ut som om han varit på sin arbetsplats under dagen. Detta är mycket ovanligt, eftersom Kenneth alltid brukar vara noga med att meddela sig, så vi blev alla väldigt oroliga.Efter ett samtal till grannarna, kunde det konstateras att det lös i hans vardagsrum, men var släckt i övrig, samt att hans bil stått orörd i flera dagar. Då ringde vi polisen.

Vid midnatt mellan måndag och tisdag tog sig polisen in i Kenneths lägenhet och hittade honom död.Det har varit ett tungt besked för oss alla, och några svåra dagar av kaos, sorg och förvirring. Den rättsmedicinska undersökningen är inte klar än, så dödsorsaken är inte helt klar, men dom flesta av oss lutar mot teorin att hans hjärta bara har stannat, p.g.a. hans övervikt och dåliga fysiska form. I så fall är det ett bra sätt att dö på, utan att lida eller hinna bli rädd.

Kenneth är den enda människa som har ringt och väckt mig klockan åtta på morgonen bara för att tala om att jag är bra. "Jag ville bara att du skulle veta det. Alla förtjänar att höra sånt ibland." Det var sån han var. Omtänksam mot alla och såg alltid till att alla visste att dom betydde något.

Kenneth var scout 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Han var dem enda av oss som verkligen klarade av att leva upp till vår policy att vi är en rörelse öppen för alla. Utan att höja på ögonbrynen eller att någonsin ha sagt något elakt om någon annan välkomnade han alla nya medlemmar, unga som gamla och accepterade dom som dom var.

Vi hade alla mycket att lära av Kenneth, och jag tror och hoppas att hans död har öppnat våra ögon för detta ännu mer. det besta vi kan göra för att hedra hans minne är att fortsätta bedriva den scouting han brann så starkt för. Det ska vi göra, för Kenneth har varit, och kommer nog att vara ett tag till, en viktig person som vi alla kommer att sakna.

R.I.P

Tankar om socialbidrag...

Den här månaden har jag tvingats att sjunka så lågt att jag fått ringa till socialtjänsten och be om ekonomisk hjälp. Detta gjorde jag så fort jag fick mitt lönebesked och kunde konstatera att jag bara jobbat ihop till hyran och inget annat. Ringde med en gång och fick besked på vad dom behövde för papper och intyg.

Listan kan göras lång. Jag har tagit kopior på hela mitt liv. Hyresavtal, försäkringar, kontoutdrag, kvitto på senaste betalningar, lönespecifikationer från typ tre arbetsgivare, samt anställningsavtal etc. Tog två dagar att få fram alla papper och intyg. Och om nu inte min mamma hade haft skrivare med kopiator hemma och kommunen betalar hennes papper, hur skulle jag haft råd med alla dessa kopior? För att inte tala om att ha råd att sitta i telefonkö till diverse myndigheter från mobiltelefon.

Nu har det gått över en vecka sen jag lämnade in papperna, och jag har fortfarande inte fått något besked. Förfallodatumet på mina fakturor har gått ut och jag har fått låna ihop till att lösa det på annat sätt. Är det meningen att man ska få ut sin ersättning när man redan har betalat allt?

Jag behöver bara hjälp den här månaden. Skulle förstå varför dom granskar folk så som behöver flera månader i streck, men så är det inte i mitt fall. Och ärligt talat, vem anstränger sig så här för att få 3600 kr om dom verkligen inte behöver pengarna? Helt obegripligt för mig att folk bara kan få för sig att utnyttja ett system som ger så lite och kräver så mycket.

tankar om att resa...

Har inte bloggat på riktigt sjukt länge nu, vilket skulle kunna bero på att jag inte har någon egen dator. Någon som vill sälja en till mig? Men nu är det så att jag åkte på en liten skada i korsbandet i helgen och har lite svårt att göra saker som man inte kan göra sittandes, så här fastnade jag.

Har man tråkigt nu för tiden och är i närheten av en dator så kan man ju alltid gå in på facebook. Där finns det grejer att göra och man kan hitta vem som helst som man inte har pratat med på hundra år typ. Tänker inte fördjupa mig mer i det här, eftersom alla skriver om Facebook just nu. Icakuriren och Helsingborgs Dagblad har nämnt fenomenet i sina krönikor och tv4s nyhetsmorgon har tydligen också haft uppe det. men nu har både Jorma och Vidde bloggat om det också så jag ska bara säga en kort sak till: Sluta skicka en jävla massa pirater och vampyrer m.m till mig!

Egentligen skulle det här handla om resor. Jag jobbar just nu med frekvensmätningar på skånetrafikens tåg, så jag får på sätt och vis betalt för att resa. Blev stoppad av en reporter på Malmö central häromdagen som intervjuade pendlare, vilket är en blandad kategori männiksor som plötsligt blivit det trendigaste som finns. Dom som pendlar är blandat mellan barnfamiljer som inte har råd med bil, via studenter till kostymnissar som eplar miljömedvetna när de i själva verket är snåla.

Resandet med tåg inom skåne har ökat med tjugo procent på ett år. Det är ganska mycket. Resandet över sundet har ökat med hela femtio, vilket är riktigt mycket. Resenärerna klagar på fulla tåg och förseningar, menh det är inte så konstigt om man funderar över hur belastat det skånska järnvägsnätet är av denna ökning. Det finns trots allt bara ett begränsat antal spår.

Inspirerad av allt tågåkande har jag bestämt mig för att försöka följa upp min yrkesdröm sedan väldigt unga år om att bli lokförare. Har anmält mig till SJ:s utbildning i Januari. Får se om man kommer med. Lokförare är ett hedervärt gammalt yrke med nästintill jobbgaranti och dessutom bra löner, så håll tummarna. Under tiden får ni gärna komma och hälsa på mig på någon av mina turer.

tankar om a-kassans sjuka regler...

Fick avslag från a-kassan i fredags. Jag har pluggat på deltid och är dessutom anställd av ett bemanningsföretag och då är jag inte berättigad till nån a-kassa. Det innebär att pengar som jag betalar in varje månad för att vara försäkrad om att jag kan överleva månader utan lön (t.ex. september) inte spelar nån roll. men det är bara det första.

Det andra är att det innebär att jag blir bestraffad för att jag faktiskt varit lite företagsam och vägrat att sitta hemma och gå på soc. Jag sökte en kurs som jag egentligen inte behövde bara för att jag skulle ha något att göra. Jag valde att läsa den på halvfart och på distans så att jag skulle kunna jobba samtidigt och försörja mig, efetsrom dom 3600 som man får för halvfartsstudier från csn inte täcker månadsutgifterna. Det täcker inte ens min hyra. Nu blir jag alltså straffad för det, eftersom jag inte får räkna dom timmar jag jobbat samtidigt som jag studerat. Varför skulle dom timmarna vara mindre värda?

Den tredje saken det innebär är att jag tydligen skulle tjäna på att tacka nej till timmar på bemanningsföretag och sitta hemma istället, för då hade jag fått ut full a-kassa. Hur sjukt är nu inte det? Det är ju tack vare detta bemanningsföretag som jag får timmar över huvud taget och faktiskt har en chans att överleva. Det låter ungefär som när man ringer till arbetsförmedlingens kundtjänst och avbokar ett möte för att man ska jobba. "ja, arbete går ju faktiskt först" Nähä? Ska jag inte säga till arbnetsgivaren att jag inte har tid att jobba för att jag måste till arbetsförmedlingen?

Av andra sidan kan jag ju strunta högaktningsfullt i arbnetsförmedlingen också. Dom har hittills inte hjälpt mig med nåt. Den enda funktionen är att man måste vara inskriven för att kunna få a-kassa. Men nu får jag ju inte det i alla fall så då känns det ju som att det kan kvitta.

Vem är systemet egentligen till för? Om man måste vara fast anställd på ett heltidsjobb för att kunna vara berättigad till a-kassa, är det inte nåt som har blivit fel nånstans då? Arbetslöshetsförsäkringen måste väl rimligtvis vara till för den som är arbetslös och inte för den som jobbar? Eller är det bara jag som tänker fel här?

Tankar om 24...

Alltså, allvarligt talat. Vad gör en receptionist som är så himla svårt så att en vanlig högskoleutbildad stackare som jag inte skulle kunna fixa det jobbet? Börjar fundera på detta efter att ha fått nej på ungefär den tionde receptionisttjänsten jag har sökt, till råga på allt på ett företag som jag redan jobbat för. Det kan ju faktiskt inte vara så svårt.

Är det automatiskt så att man är bättre kvalificerad för ett jobb bara för att man är äldre? För det är faktisk det enda jag kan komma på som skulle kunna vara avgörande till min nackdel. Att man är ung borde väl tvärtom betyda att man är piggare och snabbare på det man gör, eller?

"Dagens ungdom" må vara stäplad som lat, men det går fan inte att ligga på latsidan när man ska ta en högskoleexamen på en modern högskola. Eller när man ska fixa en himla massa papper till arbetsförmedlingen. För att inte tala om alla 711 intyg man ska skicka till a-kassan för att bevisa att man är tillräckligt arbetslös för att vara berättigad till sin egen arbetslöshetsförsäkring, som man själv har gått och betalt in. Är inte det konstigt? Nä, då går det som sagt inte att ligga på latsidan. Det ska jagas papper och arbetsgivare och intyg hit och dit.

Idag har jag i alla fall jobbat första dagen på nya jobbet. Och hör och häpna; Jag klarar faktiskt av det trots att jag är under 30. Det är faktiskt inte så svårt att läsa av gasmätare. Det värsta är att hitta rätt, och jag vägrar tro att man hittar enklare i Eslöv bara för att man är 15 år äldre. Så nu bestämmer jag, helt själv, att det går precis lika bra med 24.

Tankar om normalt och onormalt

På mitt jobb har jag infört en ny regel. Vi använder inte ordet onormal. För vad är onormalt egentligen? För att svara på det måste vi först svara på vad som är normalt. Det som är normalt ska ju enligt beskrivningen vara det som är som allt annat och inte skiljer sig från den så kallade normen.

Jag jobbar med förtåndshandikappade. Det inser att alla är väldigt olika och fungerar på helt olika sätt. Allihop skiljer sig alltså från normen på sitt eget sätt. Det borde innebära att normalt ska mätas utifrån mig i så fall, och då har vi ju ett nytt problem. För när har jag nånsin kännt mig som alla andra, dvs normal?

En sak jag har gemensamt med deltagarna på jobb är att vi alla är människor, och vi har väldigt roligt ihop. Dom är jättesnälla och dom ger mig nya utmaningar varje dag och en himla massa skratt. Men skulle jag kalla någon av dom för normal? Definitvit inte, men heller inte för onormal.

Inte heller vill jag använda ordet utvecklingsstörd, eftersom det antyder att personen i fråga skulle vara störd på något sätt. Förståndshandikapp bör vara den rätta termen, eftersom ett handikapp faktiskt är precis vad dessa människor har. Nånting hos dom har blivit fel och det gör att dom inte kan fungera riktigt som alla andra i socialt umgänge eller i arbetslivet och så, men de är duktiga på massa annat ändå och vill väldigt mycket och gärna. Det är sällan jag har träffat människor med sån oförställd ärlighet och arbetsglädje, och dom är väldigt omtänksamma om varandra. Åldfer och kön spelar ingen roll, vi är alla människor och vi är alla vänner. Det är en underbar inställning som jag önskar att fler av oss "normala" människor skulle ha.